Historia.nu med Urban Lindstedt

1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland bondebefolkningen som motståndet var störst. Man gillade inte de franska försöken att förändra samhället. Medelklassen i italienska städer var däremot mer positivt inställda till fransmännen.

Sakta gick utvecklingen mot en slutlig konfrontation mellan Alexanders Ryssland och Napoleons Frankrike. År 1812 bröt en stor fransk armé in i Ryssland. Inte mindre än 400 000 man marscherade mot Moskva för att en gång för alla tvinga Ryssland till underkastelse.

Detta är det andra avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen.

Vid Borodino i september bjöd ryssarna hårt motstånd, men fransmännen tog slutligen Moskva. Men Napoleon kunde inte komma åt den ryska armén. Ryssarna backade undan och lät kylan och den brända jordens taktik slita ner den franska armén. Fälttåget blev en katastrof för Napoleon. I början på 1813 linkade de sista resterna av hans Grand Armée tillbaka in i Ostpreussen.

Omgående samlades en ny allians mot Napoleon. En av de ledande krafterna var den före detta franske marskalken Bernadotte – sedan 1810 svensk kronprins. Tre arméer ringade in Napoleon vid Leipzig och besegrade honom i det största slaget under kriget som pågick fyra dagar i oktober 1813. Napoleon undslapp med en del av armén till Frankrike men tvingades i april 1814 abdikera och förvisade till den lilla ön Elba.

De allierade inledde den stora fredskonferensen – Wienkongressen. Knappt hade gränserna reglerats och ordningen efter årtionden återställts innan budet om Napoleons återkomst nådde de församlade ledarna i Wien. Napoleon hade i mars 1815 undkommit från Elba och inledde hundra nya dagar vid makten. Den nya franska armén som i all hast stampades fram besegrades slutligen av brittiska och preussiska styrkor som i ilmarsch sattes in mot den franske kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815. Detta blev det definitiva slutet för Napoleon. Han fångades och sattes på ön St Helena i Atlanten.

Slutligen fick Europa fred. Alla förändringar kunde inte återställas av Wienkongressen även om det fanns ett tydligt antirevolutionärt budskap i fredens slutdokument. De gamla kungadynastieran återinsattes på tronerna med ett egentligt undantag: Bernadotte fick behålla sin ställning som kronprins av Sverige. För Norden innebar Napoloenkrigens slut att embryot till fyra självständiga nationella identiteter skapades. Sverige och Danmark var stympade, men Norge hade fått en egen författning även om man befann sig i en påtvingad union med Sverige. Finland nådde en viss autonomi som storfurstendöme inom det ryska imperiet. Hundra år senare vann Norge 1905 och Finland 1917 sin självständighet, men det hade andra förklaringar.

Bild: Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850, Public Domain.
Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.
Lyssna också på Jacob Walter och katastrofen i Ryssland 1812.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Napoleonkrigen 1803 till 1815 tillhör de mest omvälvande skeendena i historien. Napoleons försök att skapa ett imperium ledde till ett förödande krig som berörde stora delar av världen. Sverige förlorade också Finland till Ryssland med Napoleons goda minne.

Mellan 1805 och 1807 besegrade de franska arméerna allt motstånd på kontinenten. Österrikare, ryssar och preussare fick se sig besegrade. I en serie spektakulära fälttåg och slag krossade Napoleon och hans soldater allt motstånd. Det enda Napoleon misslyckades med var att besegra den brittiska flottan.
Detta är första avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen.

Britterna lyckades under amiralen Nelson förgöra den förenade fransk-spanska flottan vid Trafalgar 1805. Trots denna framgång var det Napoleon som dikterade villkoren på kontinenten. År 1806 infördes blockad av brittiska varor och det tysk-romerska riket upplöstes. Sommarn 1807 träffades tsar Alexander och Napoleon i den lilla ostpreussiska gränsstaden Tilsit och förhandlade fram en fred som även innebar en uppdelning av Europa i två intressesfärer.

Det franska militära systemet innebar en utveckling av krigföringen. Arméerna var indelade i självständiga divisioner och kårer. På slagfältet innebar det mindre sårbarhet om en division slogs ut av fienden påverkade det mindre den övriga delen av armén. Under förflyttning marscherade kårerna enskilt och kunde spridas över ett större område vilket innebar att det var enklare att hitta förnödenheter. Dessutom marscherade de franska soldater med minimal packning och sov i bivack eller under bar himmel. Napoleon var en mästare på att koncentrera sina trupper i rätt stund och de franska soldaterna anföll i kolonn eldade av patriotism och understödda av ett kraftfullt artilleri och kavalleri.

Sverige och Danmark utsattes från 1807 för ett hårt tryck. Danmark föll för de franska hoten inte minst efter det brittiska anfallet på Köpenhamn. Sverige vägrade underordna sig och fortsatte hårdnackat att understödja britterna. I februari 1808 anföll Ryssland sydöstra Finland. Kriget blev en katastrof och innebar förlusten av Finland i freden i september 1809.

Spanien ockuperades av fransmännen, som trots allt inte kunde kontrollera hela den iberiska halvön. Spanska gerillakrigare gjorde hårt motstånd understödda av brittiska soldater under hertigen av Wellington.

Österrikes gjorde under intryck av de franska motgångarna i Spanien ett nytt försök att gå i krig med Napoleons Frankrike In ledningsvis vann de österrikiska arméerna vissa framgångar, men slutligen besegrades österrikarna återigen och tvingades acceptera en ännu hårdare freden än 1805.

Bild: Slaget vid Austerlitz den 2 december 1805 av François Gérard digital version producerad av Réunion des Musées Nationaux Photographic Agency, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Unionskungen Kristian II (1481-1559) var en hårdhänt furste som ärvde de blodiga striderna kring Kalmarunionen tillsammans med kungakronan. Han utmanade både den svenska och den danska högadeln samt kyrkan. Kombinationen av övervåld och vankelmod gjorde att förlora makten i både Sverige, Danmark och Norge och slutade sitt liv i mångårig arrest.

Kristian II hade ambitioner att styra om handeln från Hansan till några nordiska städer med Köpenhamn som navet. Han var en misslyckad härförare och som maktspelare spelade han ett högt spel och förlorade. När det verkligen gällde blev han dessutom vankelmodig.

I avsnitt 129 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Erik Petersson är historiker och författare. Han har skrivit boken Furste av Norden – Kristian Tyrann.

Kristian II:s försök att en gång för alla kväsa den svenska oppositionen mot hans kungamakt slutade med Stockholms blodbad och att ett hundratal svenska högfrälsemän och borgare som stött Sten Sture dy avrättades för kätteri. Att han dessutom lät avrätta två biskopar i strid mot den kyrkliga rätten blev en draksådd som han senare tvingades betala för. Efter att Kristian II lät dränka abboten och ett antal munkar i Nydala kloster 1521 fick han tillnamnet Tyrann. Ett namn Gustav Vasa utnyttjade i sin propgaganda.

Kristian II fostrades tidigt för att bli kung och redan som 21-åring blev han ståthållare i Norge. Det var också i Norge han träffade den vackra nederländskan Dyvike som var hans officiella älskarinna under många år. Efter Dyvikes mystiska död år 1517 blev Kristian ännu hårdare och våldsammare än tidigare.

Sina viktigaste rådgivare hämtade han utanför högadeln, bland dem Dyvekes mor Sigbrit Villomsdotter och borgmästaren i Malmö Hans Mikkelsen.

Adelns växande motstånd mot Kristian II gjorde det möjligt för farbrodern Fredrik I att avsätta Kristian II. Under exilen blev Kristian II en tid lutheran, men för att få ekonomiskt stöd av svågern till ett försök att återta sina riken genom en flottexpedition måste han återgå till katolicismen.

Kristian II landsteg i Norge 1531 och fick inledningsvis vid ett ganska brett stöd. Försöket slutade ändå illa, mycket på grund av hans vankelmodiga agerande. Under förspeglingar om förhandlingar och löfte om fri lejd lockades han år 1532 till Danmark där han fängslades. Kristian II tillbringade återstoden av sitt liv i fångenskap, 1533–49 på Sønderborg, de tio sista åren på Kalundborg.

Bild: Kristian II av Lucas Cranach d.ä., 1523 Germanisches Nationalmuseum.

Musik: The Gathering av Will Van De Crommert, Soundblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Andra världskriget avslutades med de första atombomberna i historien över det japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Men atombomberna hade föregåtts av förödande brandbombningar av Tokyo som dödade 100 000-tals människor.

Det amerikanska bombkriget i Stilla havet mot Japan under andra världskriget utvecklades successivt. Efter att ha erövrat öar som Saipan och Tinian i Marianerna, kunde amerikanerna etablera baser inom räckhåll för Japan. Dessa baser användes för att genomföra massiva bombningar av japanska städer och industriella mål.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är den avslutande andra delen om bombkriget under andra världskriget.

Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv.

Tokyo var ett viktigt mål för bombattackerna på grund av dess roll som politiskt och industriellt centrum. För att försvaga Japans krigsansträngningar och demoralisera befolkningen genomförde amerikanerna en serie brutala brandbombningar över Tokyo. Dessa bombningar var särskilt förödande eftersom staden till stor del var byggd av trä och saknade effektiva brandskyddssystem.

Att amerikanarna den 6 augusti 1945 släpptes atombomben "Little Boy" över Hiroshima berodde på att alla större industristäder redan var sönderbombade. Bomben dödade omedelbart över 70 000 människor och förstörde stora delar av staden. En andra atombomb, "Fat Man", släpptes över Nagasaki den 9 augusti och dödade minst 40 000 människor.

Bombningarna i Hiroshima och Nagasaki bidrog till Japans kapitulation och avslutade andra världskriget. Samtidigt har de också väckt moraliska och etiska frågor om användningen av kärnvapen och civila offer.

Bild: Nedbränd stadsdel i Tokyo efter flyganfallet den 10 mars 1945. Fotograferad av Ishikawa Koyo, Wikipedia, Public Domain.
Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett av andra världskrigets mest framträdande karaktär var terrorbombning av civilbefolkningen med målet att knäcka motståndsviljan. London led svårt under Blitzen och Rotterdam bombades sönder närmast av misstag. Senare i kriget jämnades städer som Hamburg, Berlin, Dresden och Tokyo med marken av enorma bombskvadroner.
Militära teoretiker förstod tidigt att flyget skulle förändra kriget i grunden. Naivt trodde man att enstaka bombanfall skulle kunna knäcka ett lands motståndsvilja – när verkligheten var precis tvärt om. Trots civilbefolkningens lidande under bombanfallen ökade bara motståndet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är del ett av två avsnitt om bombkriget under andra världskriget.

Under andra världskriget genomgick bombkriget en betydande utveckling. Bombplanen kunde bära allt fler och tyngre bomber, nya sikten tillät precisionsbombning, och nya strategier som bombmattor utvecklades.

Det fälldes miljontals bomber över både militära och civila mål. Förlusterna var stora - både bland de nedskjutna bombplanen och de som blev offer för bombraiderna på marken. Trots att bombsiktena förbättrades väsentligt, övergavs målsättningen att precisionsbomba militära mål till förmån för "area bombing", vilken framför allt drabbade civila.

Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv.

För de som utsattes för bombanfallen var konsekvenserna ofta katastrofala. Bortsett från de direkta fysiska skadorna och dödsfallen ledde bombningarna till omfattande förstörelse av hem, skolor, sjukhus och annan infrastruktur. Många överlevande led av psykologiskt trauma långt efter krigets slut.
Men även att tjänstgöra ombord på ett bombplan var ett farligt och psykiskt krävande arbete. Förlusterna var stora och många besättningsmän upplevde psykiska trauman som följd av deras erfarenheter.

Bombningarnas effekt på krigets utgång är ett ämne för debatt bland historiker. Vissa menar att de bidrog till att försvaga Tysklands kampvilja och kapacitet att fortsätta kriget, medan andra hävdar att deras effekt var begränsad jämfört med andra faktorer.

Bild: Amerikanska B-17-plan bombar Focke-Wulfs flygplansfabrik i Malbork den 9 oktober 1943. U.S. Office for Emergency Management. Office of War Information, Wikipedia Public Domain.

Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.