Historia.nu med Urban Lindstedt

Stormaktskungen Karl X Gustavs (1622-60) militära framgångar formade mycket av dagens svenska gränser i kamp mot arvfienden Danmark. Han tog risker som gav utdelning i form av den mest fördelaktiga freden i Sveriges historia freden i Roskilde 1658. Trots detta har han en undanskymd plats i historieskrivning.
Redan som ung visade Karl Gustav prov på en administrativ och militär kapacitet, vilket skulle komma att bli avgörande för hans framtida styre. Överviktig och slutkörd dog han i lunginflammation bara 37 år gammal.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Björn Asker är docent i historia och före detta arkivråd vid Riksarkivet. Han har bland annat skrivit boken Karl X Gustav - En biografi.

Karl X Gustav föddes den 8:e november 1622 på Nyköpingshus som son till pfalzgreven Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige. Han växte upp i Sverige, och hans uppfostran präglades av en gedigen utbildning där språk, historia, politik och krigiska färdigheter var centrala inslag. Han studerade en kort tid vid universitetet i Uppsala och företog en studieresa i Europa mellan 1638 och 1640. Under sin tid i Paris fick han utbildning vid den ledande riddarakademin.

Vid tjugo års ålder reste han till den svenska armén i Tyskland, tjänstgjorde under Lennart Torstensson, befordrades till överste och deltog i flera sammandrabbningar, samt i krigståget mot Danmark 1643–1644. Karl X Gustav blev utnämnd till generalissimus för den svenska armén i Tyskland 1648–1650.

Karl Gustav stod nära den svenska tronen som kusin till drottning Kristina, men som son till en tysk greve betraktades han i vissa kretsar som en utländsk inkräktare. Karl Gustavs föräldrar kämpade dock hårt för att ge honom en plats i tronföljden, helst genom äktenskap med drottning Kristina. Karl Gustav hoppades länge på detta giftermål, men till sist avvisade Kristina hans frieri. Trots detta utnämnde hon honom till sin efterträdare, och när hon abdikerade 1654 hyllades och kröntes Karl Gustav till kung samma dag.

Karl X Gustavs regeringstid präglades av krig. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, ledde han Sverige i krig mot Polen. Karl Gustavs huvudmål med detta krig var att förvärva tullintäkter från Polens hamnar och förhindra Ryssland från att få tillgång till Östersjön. Men kriget gick inte som planerat, och när Sverige attackerades av Danmark vände han sina vapen mot det landet istället.

Efter attacken mot Danmark 1657 ledde Karl X Gustav den svenska armén i ett av de mest framgångsrika fälttågen i Sveriges historia. Han tågade över Stora Bält på isen och besegrade den danska armén. Resultatet var Roskildefreden 1658, där Danmark tvingades avträda Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Därmed regerade Karl X Gustav över ett större rike än någon annan svensk kung, före eller efter honom.

Efter Roskildefreden gick Karl X Gustav åter i krig, denna gång med målet att fullständigt eliminera det danska hotet. Om han hade lyckats, skulle Norden ha varit förenat under en enda krona, som under medeltiden. Men Karl X Gustav dog plötsligt 1660, bara 37 år gammal. Hans död kan delvis tillskrivas hans ohälsosamma livsstil, men också den enorma arbetsbörda som hans ambitioner medfört.

Bild: Porträtt från 1600-talet på Karl X Gustav i hjälmkrona med plym, blå mantel och kommandostav målad av David Klöcker Ehrenstrahl, Skoklosters slott, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons
Lyssna också på Hedvig Eleonora blev rikets första dam under 55 år.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarna på Grönland levde på randen till den kända världen. Där var jordbruket en balansakt och järn, timmer och måste komma utifrån. Handeln blev den livlina som band grönlänningarna till Skandinavien och vidare till Europa.

Därför reste vikingarna hundra tals mil norrut på somrarna i öppna små båtar för att få tillgång till en eftertraktad handelsvara – valrossbetar. Betar som kunde förvandlas till romanska krucifix, exklusiva skrin och andra statusföremål i Europas kyrkor och furstehov.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om hur modern arkeogenetik och nya tolkningar av handel och resurser kastar nytt ljus över nordbornas valrossjakt – och varför den blev så central för koloniernas liv på Grönland.

När Erik den röde och andra islänningar grundade de grönländska bygderna omkring år 985 etablerade de sig som boskapsskötande bönder i fjordlandskapet i sydväst: Österbygden i söder och Västerbygden längre norrut. Traditionellt skandinaviskt jordbruk var svårt att bedriva i en arktisk miljö och jakt blev en överlevnadsfråga.

Valrossbetar var en högvärdig, tät och transportvänlig exportvara, och nordbornas läge gav dem tillgång till stora bestånd norr om bygderna. I skriftliga källor beskrivs sommarens jaktexpeditioner till Norðrsetur (”de norra jaktmarkerna”). De kunde pågå nästan hela sommaren och tömde därmed bygderna på arbetskraft – just när den korta jordbrukssäsongen var som mest intensiv.

Den stora nyheten är den högupplösta kartläggningen i en Science Advances-studie (27 september 2024), där ett urval kulturföremål av valrosselfenben genetiskt källbestäms till konkreta jaktområden och delas in i två perioder: en tidig (före cirka 1120) och en sen (efter cirka 1120).

Här blir DNA-resultaten historiskt explosiva: de antyder en systematisk förskjutning från lokala till allt mer avlägsna jaktmarker. Forskarna tolkar det som en ekologisk dominoeffekt – där trycket på mer lättåtkomliga bestånd ökar och driver expansionen norrut.

Att flytta jakten norrut var inte bara en fråga om vilja, utan om kapacitet. Studien diskuterar att nordborna kan ha haft ett mycket begränsat tidsfönster – omkring tio veckor – för sommarens jakt, och att olika fartygstyper kan ha använts: från mindre, roddbaserade båtar till större expeditionsfartyg med betydligt större besättning.

När jaktens tyngdpunkt förskjuts mot North Water Polynya hamnar den dessutom i ett område där andra arktiska grupper rört sig. Studien väger tre scenarier: att nordborna jagade själva, att de fick elfenben via utbyte med arktiska jägare, eller en kombination. För den tidiga perioden bedöms direkt nordisk jakt som mest sannolik. För den senare perioden öppnas tydligare möjligheter för interaktion i högarktis, inte minst eftersom Tuniit (sen Dorset) och senare Thule-inuiter fanns i och kring dessa områden.

Samtidigt är själva byteshandeln svår att bevisa i detalj. Ändå finns indikationer på kontakter: nordiskt material dyker upp på Thule-platser under 1200–1300-talen, och forskarna pekar på möjliga möteszoner i nordliga farvatten.

Om valrossbetarna var koloniernas styrka kunde det också bli deras svaghet. Forskningen om nordbornas ekonomi beskriver ofta perioden fram till mitten av 1200-talet som relativt blomstrande, medan senare tid påverkas av förändrade handelsvillkor, politisk kontroll och andra påfrestningar.

Bild: Valrossjakt skildrad i Olaus Magnus' verk Historia om de nordiska folken (1555), där djuret beskrivs som ”en kolossal fisk av en elefants storlek”. Bilden illustrerar hur nordbor jagade valrossar för deras värdefulla skinn och elfenbensliknande betar. Bildkälla: Olaus Magnus, 1555. Public domain. I montage med Bärsärken av de berömda Lewis schackpjäserna.

Musik: Electra To The Baltic Sea av Giuseppe Rizzo. Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den osmanske diplomaten Mehmed Sadi Efendi genomför år 1732-33 den långa och strapatsrika resan från Istanbul till Stockholm. Uppdraget är att driva in de enorma skulder som Karl XII och hans män drog på sig till det Osmanska riket under vistelsen i Bender år 1709-13. Samtidigt har Sverige och det Osmanska riket gemensamma intressen i kampen mot Ryssland.

Sändebudet Mehmed Sadi Efendi, som är en ledande intellektuell i det Osmanska riket, skriver en rapport om resan till Sverige, som kanske säger mer om honom, hans ambitioner och hans världsbild än om de faktiska förhållandena i Sverige år 1733.

I reprisen av avsnitt 139 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Joachim Östlund, historiker vid Lunds universitet. Aktuell med boken Vid världens ände – Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige. Lyssna reklamfritt på Historia Nu.

Beskickningen som skickats ut av sultanen Mahmud I består av 44 personer och de påbörjar sin resa i november år 1732 genom ett vintrigt Europa. Hela resan kommer att ta 329 dagar.

Sannolikt är Mehmed Sadi Efendi inspirerad av romerska författare när han påstår att det snöar i juni i Sverige. Kylan är något som präglar hans diplomatiska rapport som tar sig en del friheter. En hel del litterära knep av Mehmed Sadi Efendi, som också skrev poesi, får oss att fundera på syftet med rapporten.

Han beskriver Sverige och svenskarna i betydligt mer positiv dager än vad som var brukligt vid denna tid då Sverige fortfarande är sargat av det stora nordiska kriget. Saids syfte är att Osmanska riket ska närma sig ett Europa där osmanerna med tiden förlorar allt större territorier.

Bild: Mehmed Sadi Efendi som ambassadör i Paris 1742, av Joseph Aved, Musée de Versailles, public domain.

Musik: World Beat With Middle Eastern Vocals (Instrumental) av Velimir Andreev, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Joseph Goebbels stack ut bland de ledande nazisterna genom att vara disputerad och framstå som intellektuell. Han var en övertygad antisemit som avhumaniserade judar och initierade den första stora pogromen i Tredje riket 1938.

Som propagandaminister tog Goebbels ett hårt grepp om kulturen i Tredje riket. Samtidigt var majoriteten av de filmer som producerades under hans ledning breda underhållningsfilmer – ett medvetet sätt att normalisera regimen och styra publikens uppmärksamhet. Han var också tidigt skicklig på att utnyttja ett nytt massmedium: radion.

I detta andra av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.

I oktober 1926 utnämnde Hitler Goebbels till partichef i Berlin. Som gauleiter fick han ett uppdrag som passade hans temperament: storstadens politiska gatukamp. Här finslipade han en metod som känns igen i modern demagogi:

Provokation som strategi: skapa konflikter som genererar rubriker.
Personfixerad agitation: peka ut syndabockar och “förrädare”.
Möten som teater: ljus, symboler, marscher – en känsla av att historien rör sig nu. Nazismens budskap blev inte bara något man hörde; det blev något man upplevde.

En central del i Goebbels framgång i Berlin var hans förmåga att förvandla nederlag till heroiska berättelser. När nazisten Horst Wessel, en ung SA-ledare, sköts i januari 1930 och senare avled i februari, insåg Goebbels omedelbart propagandavärdet och gjorde Wessel till martyr. Texten som Wessel skrivit till en äldre melodi blev “Horst-Wessel-Lied”, som därefter blev NSDAP:s partihymn och – efter 1933 – en av Tysklands nationalsånger i praktiken, sida vid sida med “Deutschlandlied”.

Genom massmöten i Sportpalast och andra stora arenor utvecklade Goebbels en ny politisk estetik. Han använde dramatiska ljuseffekter, uniformerade vakter, standar och en noggrant planerad koreografi för att skapa en känsla av oövervinnerlig kraft. Under presidentvalskampanjen 1932 organiserade han kampanjen “Hitler över Tyskland”, där Hitler flögs mellan städer för att tala inför enorma publiker på kort tid. Vid maktövertagandet 1933 hade Goebbels gjort Berlin till en scen för nazistiska triumfer.

Efter maktövertagandet inrättades 1933 Rikets ministerium för folkupplysning och propaganda, lett av Goebbels. Ministeriet fick ett ovanligt brett grepp om press, radio, film, teater, litteratur, musik och bildkonst – och blev centralt i regimens kulturella likriktning. Goebbels verkliga makt låg inte i att övertyga varje individ, utan i att göra avvikelse dyr och samstämmighet lätt. När alla kanaler låter likadant blir tystnaden det enda motståndet.

Goebbels förstod radion som en politisk genväg in i hemmen. Satsningen på billiga massproducerade mottagare – Volksempfänger – gjorde det enklare att samla nationen kring ledarens röst och regimens nyheter. Här finns en mediehistorisk lärdom som återkommer: teknikens räckvidd är politiskt neutral – men användningen är det inte.

När diplomaten Ernst vom Rath sköts i Paris den 7 november 1938 och avled den 9 november utnyttjade regimen händelsen propagandistiskt; den upphetsade rapporteringen bidrog till att bana väg för pogromen Kristallnatten (9–10 november).

Under kriget fortsatte Goebbels att driva en retorik som band samman “folkets överlevnad” med fiendens eliminering. Propagandan bidrog därmed till den mentala terräng där massmord kunde framstå som “nödvändigt”.

Bild: Propagandaminister Joseph Goebbels talar vid ett offentligt framträdande i Nazityskland, Foto: Georg Pahl, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons (Bundesarchiv, Bild 102-17049).

Musik:‘Horst-Wessel-Lied’ (‘Die Fahne hoch’), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) var en av de mest destruktiva gestalterna i Tredje riket. Goebbels gjorde hatet begripligt, lockande och vardagligt. Den fysiskt veke Goebbels utnyttjade medvetet gatuvåld för att uppnå uppmärksamhet.

Goebbels dyrkade Adolf Hitler och kom att göra en ideologisk helomvändning från en positiv syn på Sovjetunionen till att följa Adolf Hitlers vilja att förgöra Sovjet. Goebbels blev en av de tydligaste arkitekterna bakom den så kallade “Führermyten” – föreställningen att Hitler var nationens ofelbara förkroppsligande. Ett bärande element i nationalsocialismen.

I detta första av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.

Paul Joseph Goebbels föddes den 29 oktober 1897 i Rheydt i Rhenprovinsen. Han växte upp i en katolsk, småborgerlig miljö och var studiebegåvad. Barndomen präglades av sjukdom och en bestående missbildning i foten som gav honom en tydlig hälta – en detalj som i tidens manlighetsideal kunde bli en livslång social börda. Han blev dessutom avvisad från militärtjänst under första världskriget, vilket förstärkte känslan av att stå utanför “nationens prövning”.

För en ung man i det kejserliga Tyskland, där fysisk styrka och militära ideal var fundamentala komponenter i den manliga identiteten, skapade detta handikapp en djup känsla av alienation och utanförskap. Denna känsla av isolering förstärktes dramatiskt vid utbrottet av första världskriget i augusti 1914. Medan hans jämnåriga kamrater anmälde sig som frivilliga och drog ut i fält, nekades Goebbels militärtjänst på grund av sin fot.

Denna erfarenhet av att stå utanför nationens stora "hjältesaga" blev ett livslångt trauma som han senare försökte kompensera genom en aggressiv nationalism och ett radikalt politiskt patos. I kombinationen av intellektuell ambition och personlig bräcklighet ser många biografer grogrunden till Goebbels ständiga behov av upprättelse: att bli sedd, beundrad och behövd.

Goebbels studerade humaniora vid flera universitet och tog doktorsexamen i Heidelberg. Han drömde om ett liv som författare och dramatiker, men mötte i stället refuseringar, osäkra jobb och en gnagande upplevelse av att vara förbigången. I senare framställningar har denna bitterhet ofta kopplats till hans politiska radikalisering: om det “etablerade” samhället inte gav honom en scen, skulle han bygga en egen.

Goebbels kom i kontakt med NSDAP 1924, efter att ha hört Adolf Hitler tala och blivit fascinerad av dennes oratoriella kraft. Hitler satt vid denna tid i fängelse efter den misslyckade ölkällarkuppen, och partiet var splittrat. Goebbels anslöt sig till den norra flygeln av rörelsen, ledd av bröderna Gregor och Otto Strasser. Denna fraktion betonade de socialistiska aspekterna av partiprogrammet och förespråkade en mer proletär och antikapitalistisk linje än den bayerska ledningen runt Hitler.

Goebbels gjorde snabb karriär som agitator och skribent. Han imponerade med sin förmåga att förena ideologi med dramaturgi: att göra politik till berättelse, fiender till karikatyrer och den egna rörelsen till ett ödesdrama.

Bildtext: Joseph Goebbels talar vid en nazistisk protestmanifestation i Berlin-Lustgarten i juli 1932, riktad mot resultatet av Lausannekonferensen under mellankrigstidens ekonomiska och politiska kris. Foto: Bundesarchiv, Bild 119-2406-01, CC BY-SA 3.0 de, via Wikimedia Commons.

Musik:‘Horst-Wessel-Lied’ (‘Die Fahne hoch’), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.