Historia.nu med Urban Lindstedt

Livegenskapen i Ryssland växte fram ur statens behov av skatter och soldater samt tjänsteadelns behov av av arbetskraft till sina egendomar. Under medeltiden begränsades böndernas rörelsefrihet steg för steg - ett system som fick en fastare juridisk grund 1649. De livegna levde under arbetsplikt, avgifter, kroppsstraff och risken att säljas eller flyttas mellan ägare.

När tsar Alexander II den 3 mars 1861 gav omkring 23 miljoner livegna på privata gods personlig frihet var det en av 1800-talets största sociala omvälvningar i Europa. Men de frigivna blev inte automatiskt självständiga jordägare. För många följde årtionden av skulder och fortsatt begränsad rörelsefrihet.

Detta är det tredje av fem avsnitt om Rysslands historia av podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med Per Månson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet, om den ryska livegenskapens uppkomst och avskaffande. Han är aktuell med Den ryska autokratins uppgång och fall: Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917.

I det medeltida Rus fanns bönder i olika former av beroende, men inte livegenskap i den form som senare kom att prägla Ryssland. Den stora tillgången på jord och den glesa befolkningen gjorde det svårt för jordägare att hålla kvar arbetskraft. En bonde som utsattes för höga krav kunde försöka flytta.

När Moskvafurstendömet från 1400-talet utvecklades till en mer centraliserad stat förändrades detta. Härskaren byggde mycket av sin militära makt på en tjänsteadel som fick jord och inkomster i utbyte mot tjänst. Men jord utan bönder hade begränsat värde. Därför fick både staten och adeln ett intresse av att hålla kvar arbetskraften.

Lagboken Sudebnik från 1497 begränsade böndernas rätt att byta jordägare till en kort period kring Sankt Georgsdagen. Under slutet av 1500-talet infördes periodvis de så kallade ”förbjudna åren”, då flyttning kunde stoppas helt. Ett avgörande steg kom med Sobornoje ulozjenije 1649, som avskaffade tidsgränsen för att kräva tillbaka förrymda bönder. Därmed fick livegenskapen en fastare juridisk grund.

Livet såg olika ut för de livegna. Vissa arbetade flera dagar i veckan på godsägarens mark, medan andra betalade avgifter och kunde ägna sig åt hantverk, handel eller lönearbete. Gemensamt var beroendet av en samhällsordning där rättigheter bestämdes av social ställning.

Den livegne hade vanligtvis ett hushåll och brukade jord, men saknade friheten att själv bestämma var han eller hon skulle bo och arbeta. Godsägaren kunde påverka flyttning, giftermål, arbete och disciplin. Kroppsstraff förekom, och godsägaren kunde även påverka vilka män som togs ut till armén.

Under 1700-talet kom behandlingen av livegna på flera sätt att närma sig slaveriet. Människor kunde överföras mellan ägare och säljas utan den jord de brukade. Skillnaden mellan slav och livegen var därför tydligare juridiskt än i vardagen.

Alla ryska bönder var inte livegna hos privata jordägare. Det fanns också statsbönder och bönder på den kejserliga familjens egendomar. I slutet av 1850-talet fanns omkring 23 miljoner privatägda livegna och ungefär lika många statsbönder.

Bild: Ilja Repins Pråmdragarna på Volga (1870–1873) Målningen tillkom kort efter livegenskapens avskaffande 1861 och speglar det hårda kroppsarbete och den fattigdom som fortsatt präglade många ryska bönders liv. Målning av Ilja Repin (1844–1930). Public domain via Wikimedia Commons.
Musik: Will The Winter End Cello Soloist av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Mer historia. Utan reklamavbrott.
Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.
Bli premiumlyssnare – för historiens skull.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska autokratin var aldrig statisk. Tsar Peter den store (1672-1725) moderniserade det ryska samhället uppifrån i strid med religiösa föreställningar och gamla traditioner. Han gav staten nya verktyg att kontrollera både eliten och bondebefolkningen.

Katarina den stora försökte några årtionden senare att förena den starka staten med upplysningens idéer. Hennes vilja att förändra gick inte ihop med ett samhälle där den jordägande adeln och livegenskapen bestämde. Pugatjovupproret 1773–1775 och den franska revolutionen från 1789 ledde till att hon bytte ut reformer mot kontroll och hårdare styre.

I det andra av fem avsnitt om Rysslands historia i podden Historia Nu pratar programledaren Urban Lindstedt med Per Månson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet, som nyligen gett ut Den ryska autokratins uppgång och fall - Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917.

När Peter I blev ensam härskare 1696 övertog han ett samhälle där tsaren redan hade en stark ställning. Moskvariket hade successivt kuvat konkurrerande maktcentra. Adeln var beroende av härskaren för jord och ställning, och böndernas rörelsefrihet hade begränsats tills livegenskapen hade blivit en grundläggande institution.

Vid övergången till 1700-talet genomgick Ryssland radikala förändringar under tsaren Peter den store. Hans resor i Europa, inte minst den stora beskickningen 1697–1698, stärkte hans övertygelse om att krigsmakt, administration och teknisk kompetens måste moderniseras.

Peter utökade statsförvaltningen, byggde upp en fast armé och flotta, och grundade Sankt Petersburg 1703. Men när han moderniserade landet blev politiken inte mer fri. Tvärtom blev staten bättre på att ta ut skatt, samla folk och ha kontroll över invånarna.

Adeln blev mer bunden till statliga uppdrag och kyrkan fick mindre självständighet. År 1721 tog den Heliga synoden över efter patriarkatet, så staten fick mer makt över kyrkan. Under Peters styre fick bönderna betala högre skatter, fler blev inkallade till tjänst, och de fortsatte leva under strikt kontroll som livegna.

Den ryska autokratin kunde länge samla människor och resurser över stora områden. På 1800-talet blev motsättningarna i systemet tydligare. Livegenskapen gjorde det svårt för arbetskraften att flytta, och den centraliserade staten hade svårt att genomföra förändringar.

Men Ryssland stod inte still. Under slutet av 1800-talet industrialiserades vissa delar av landet snabbt. Staten var ofta mycket inblandad. Samtidigt ledde utvecklingen till nya sociala och politiska motsättningar.

Autokratin och livegenskapen mötte motstånd. I de södra och östra gränsområdena i riket växte kosacksamhällen fram med flyktingar, bönder, äventyrare och krigare från olika håll. Ofta valde de sina ledare och hade traditioner där de fattade beslut tillsammans.

Kosackerna fick två uppgifter. Ledare som Stenka Razin och senare Jemeljan Pugatjov ledde stora uppror mot staten. Många kosackförband blev också en del av statsmakten och användes som gränstrupper, soldater och för att slå ned uppror.

Bild: Peter den store porträtterad 1698 under sin stora ambassad i Västeuropa. Porträttet målades i London och tsaren gav det till den engelske kungen Vilhelm III. I bakgrunden syns örlogsfartyg, som visar Peters stora intresse för sjöfart och skeppsbygge. Målning av Godfrey Kneller (1646–1723). Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Will The Winter End Cello Soloist av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Mer historia. Utan reklamavbrott.
Med Historia Nu Premium kan du lyssna på alla avsnitt utan reklam för 45 kronor i månaden. Du stöttar podden och gör det möjligt för oss att fortsätta berätta om historia med kunniga gäster och berättelser som ger djupare förståelse för världen.
Bli premiumlyssnare. Gör det för historiens skull.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Ryssland kom staten att förkroppsligas av tsaren, en ensam härskare med oinskränkt makt. Det ryska tsardömet mobiliserade befolkning och resurser för att bygga en stat stark nog att överleva i ett vidsträckt rike med få tydliga naturliga barriärer. För att skydda kärnlandet flyttades gränserna successivt fram och omfattande buffertzoner skapades.

Tsarer som Ivan den förskräcklige (1530-1584) kunde tortera och döda adelsfamiljer som utmanade honom. Städer som Pskov och Novgorod, där invånarna hade mer att säga till om, krossades i blod av Ivan den förskräcklige.

I det första av fem avsnitt om Rysslands historia i podden Historia Nu pratar programledaren Urban Lindstedt med Per Månson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet. Han är aktuell med boken Den ryska autokratins uppgång och fall - Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917.

De mongoliska invasionerna mellan 1237 och 1240 förstörde stora delar av Rus. De nordöstra furstendömena styrdes av Den gyllene horden. Furstarna hade fortfarande mycket lokal makt men var tvungna att erkänna khanens överhöghet och betala tribut.

Under den här tiden blev Moskva den dominerande makten i nordöstra Rus. Moskvas furstar fick ibland khanernas stöd och ansvarade då för att samla in tribut. När Den gyllene horden blev svagare tog Moskva kontroll över fler områden genom krig, diplomati, äktenskapsallianser och köp. Under Ivan III upphörde hordens politiska överhöghet år 1480.

De vidsträckta slätterna i östra Europa underlättade handel och migration men också militära invasioner. Moskvas härskare mötte hot från bland andra tatariska khanat, Polen-Litauen och Sverige. Expansion, befästningar och kontroll över gränsområden blev därför centrala inslag i statens politik.

Den militära mobiliseringen krävde stora resurser. Härskarna byggde upp en tjänstestat där jord, militärtjänst och lojalitet knöts samman. För att säkra skatteinkomster och arbetskraft begränsades böndernas rörelsefrihet. I 1649 års lagbok, Sobornoje ulozjenije, kodifierades en ordning som band stora delar av bondebefolkningen till godsen. Livegenskapen blev därmed en bärande del av samhällsstrukturen.

Ivan IV, Ivan den förskräcklige, spelade en viktig roll i hur autokratin utvecklades. Han blev tsar över hela Ryssland 1547 och stärkte makten hos härskaren.

Mest ökänd är opritjnina 1565–1572. Tsaren avskilde stora områden som sin särskilda domän och skapade opritjnikerna, en styrka som genomförde konfiskationer, deportationer och avrättningar. Terrorn drabbade såväl bojarer som andra grupper och hela områden, inte minst Novgorod.

Ivan skapade däremot inte tjänsteadeln från grunden. En elit vars ställning byggde på jord i utbyte mot militär och administrativ tjänst hade vuxit fram tidigare. Under hans styre förstärktes systemet samtidigt som delar av den gamla aristokratin utsattes för hårda angrepp.

Religionen bidrog också till härskarmaktens legitimitet. Den rysk-ortodoxa kyrkan hade ärvt det bysantinska idealet om symfonia, samverkan mellan världslig och andlig makt. Kyrkan var dock inte alltid passivt underordnad staten. Kyrkoledare kunde ha betydande ekonomisk och politisk makt, och konflikter med tsarerna förekom.

Bild: Ivan den förskräcklige och hans son Ivan visar tsaren med sin döende son efter ett våldsamt utbrott. Målning av Ilja Repin, 1885. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Will The Winter End Cello Soloist av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Mer historia. Utan reklamavbrott.
Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta hålla historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.
Bli premiumlyssnare – för historiens skull.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Havet gav fisk, handelsvägar och möjligheter att resa. Men stormar, grund och strömmar kunde snabbt göra en resa farlig. Det här skapade en rik folklore med havsrået, näckar, vattenhästar och monster.

I folktron hörde allt vatten ihop, som hav, älvar, sjöar och källor. Under ytan fanns en annan värld. Det finns många sägner om vatten som vill ha ett visst antal liv varje år. Människor tänkte att sjöar och hav kunde ha en egen vilja. Sägner hjälpte folk att förstå en värld där de aldrig kunde styra allt omkring sig.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med folkloristen och författaren Tora Wall, doktor i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi, och aktuell med boken Havet – Magi, monster och väsen.

Gränsen mellan hav och land var laddad. Det gällde också gränsen mellan skeppet och vattnet och ytan mellan världen ovan och världen under. Där visar sig väsendena. Havsfrun sitter på en klippa vid stranden och kammar sitt långa hår. Näcken möter man vid stranden. Råttan som springer i land längs landgången varnar om förlisning.

Långt innan vägar knöt ihop byar och städer använde människor hav, sjöar och älvar som transportvägar. De reste över vattnet för att handla, fiska, plundra eller hitta nya möjligheter. Varje resa innebar en risk. När båten lämnade stranden gick besättningen också över en gräns, från den trygga vardagen till ett område där vind, vågor och väder styrde. I folktron såg man därför stranden och vattenytan som laddade platser. Under ytan fanns det okända. I folktron var vattnet aldrig tomt. Det var bebott.

I den fornnordiska mytologin personifierade jätten Ägir havets krafter. Hans hustru Ran hade ett nät med vilket hon fångade sjöfarare och drog dem ner i djupet. Drunkningsdöden fick därmed en förklaring. Den som försvann i vågorna hade inte bara råkat ut för en olycka – personen hade tagits av Ran.

Även skeppet fick en stark mytologisk betydelse. Frejs skepp Skidbladner kunde vikas ihop när det inte användes, medan Nagelfar skulle föra kaosmakterna till den sista striden vid Ragnarök.
Arkeologiska båtgravar och skeppssättningar visar samtidigt att båten kunde få en viktig roll även i begravningsritualer. Skeppet var mer än ett transportmedel och kunde knytas till föreställningar om övergången mellan liv och död.

Ett av Nordens mest långlivade vattenväsen är näcken. I svensk folktro förknippades han med sjöar, åar och forsar – och med musik. Enligt sägnerna kunde människor söka upp honom för att lära sig spela. Den som lärde sig näckens melodier kunde trollbinda sina åhörare, men kunskapen kunde kräva ett offer. Musiken kunde också vara en fälla. Näckens spel lockade människor allt närmare vattnet, där drunkningsdöden väntade.

Berättelserna hade samtidigt en praktisk funktion. Barn som varnades för näcken lärde sig också att hålla sig borta från djupa vatten och farliga forsar.

I södra och västra Sverige berättades också om bäckahästen. Den kunde visa sig som en vanlig eller ovanligt vacker häst nära ett vattendrag. I ett återkommande sägenmotiv klättrar flera barn upp på dess rygg. Ju fler som sätter sig, desto längre blir hästen. Sedan kastar den sig ner i vattnet.

Liknande vattenhästar finns på flera håll i Europa. I Skottland berättas om kelpies, övernaturliga hästar som lockar människor upp på ryggen innan de drar ner dem i djupet. Motiven visar hur berättelser kunde färdas mellan områden och anpassas till lokala landskap och traditioner.
Bland de mörkaste sägnerna finns föreställningen att vissa vatten krävde människoliv med jämna mellanrum.

Musik: Bounty Of The Harvest av Jackchai Tilakoon, Storyblocks Label.

Bild Detalj från Carta marina, Olaus Magnus karta över Skandinavien och Nordatlanten, tryckt i Venedig 1539. Kartan förenar geografisk kunskap med skildringar av nordiska folk, djur och havsvidunder. Karta av Olaus Magnus (1490–1557). Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kung Karl IX (1550-1611) framstår i historiens ljus som en hänsynslös maktmänniska som gjorde uppror mot både sin bror Erik XIV och den lagliga tronarvingen Sigismund, och som avrättade sina politiska motståndare i Linköpings blodbad. En bild som förstärks av Albert Edfelts målning från 1878 där hertig Karl skymfar den döde Clas Fleming genom att dra honom i skägget.

Men tittar man närmare på hertig Karl och senare Karl IX:s livsgärning framträder en målmedveten ledare som skapade välstånd genom att utveckla industri och jordbruk. Bakom den hårda maktmänniskan finns också en djupt religiös människa som hade en varm och nära relation till sin fru och sina barn.

I avsnitt 176 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om Karl IX. Han är aktuell med boken Karl IX – kampen om kronan.

Hertig Karl kom att utveckla näringslivet i sitt hertigdöme för att säkra en stabil maktbas. Det satsades på svavelbruket i Dylta och på andra manufakturer. Flera nya städer grundades samtidigt, som Karlstad och Mariestad, och Nyköping, med sitt slott, blev hertigdömets centrum. Även nyodling uppmuntrades med skattelättnader, och svedjande och tjärbrännande finnar lockades till hertigdömets marginalbygder.

Hertig Karl var tillsammans med brodern Johan III ledande i upproret mot brodern Erik XIV. Efter Johan III:s död gjorde Karl uppror mot kronarvingen Sigismund. Karl krossade brorsonen Sigismunds strävan efter att krönas till svensk konung vid slaget vid Stångebro. Efter slaget följde avrättningar av adelsmän som stöttat den katolske Sigismund.

I sin kamp om makten lutade sig Karl gärna mot bönderna, som avskydde högadeln och för allt i världen inte ville bli katoliker. Han initierade Uppsala kyrkomöte 1593 där Sveriges religiösa trosbekännelse på Luthers grund slogs fast. Som kung bestämde han att Mose lag skulle tillämpas i svensk lagstiftning som ett uttryck för ”Guds klara ord”.

Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fick nog – och Sturemorden, som stoppade ätten som hotade Vasaätten.

Bild: Hertig Karl, skymfande Klas Flemings lik, målning av Albert Edelfelt från 1878, Finlands nationalgalleri, public domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.