Historia.nu med Urban Lindstedt

Sverige införde en av Europas mest restriktiva alkoholpolitiker under första hälften av 1900-talet. Så sent som 1955 kunde svenskar förvägras rätten att handla alkohol på Systembolaget efter anonyma tips – utan möjlighet att överklaga beslutet till en högre instans. Samma regelverk gav arbetare med motbok en snålare tilldelning än direktörer. Och kvinnor fick ofta mindre tilldelning än män, medan arbetslösa, unga män, gifta kvinnor och hushållerskor helt kunde förvägras motbok.
På de statliga monopolens tredjeklassrestauranger var den tillåtna mängden ”två vita och en brun”, med krav på att äta – två snapsar brännvin och en konjak. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt begränsningarna, men samtidigt utarmades krogsverige till en plats för superi och dålig mat.

I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mattias Svensson, författare och ledarskribent på SvD, som skrivit boken Så roligt ska vi inte ha det – en historia om svensk alkoholpolitik.

År 1917 infördes ransonering av sprit under första världskriget. Läkaren och politikern Ivan (Iwan) Bratt byggde stegvis upp ett system där det offentliga kontrollerade spritförsäljningen – från import och tillverkning till restauranger och detaljhandel. Efter att förbudsvännerna knappt förlorat folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 infördes det så kallade brattsystemet i hela landet.

En omfattande kontrollbyråkrati växte fram. En begränsad mängd sprit gick bara att köpa med motbok, och tilldelningen skilde sig åt efter kön och samhällsposition – om man ens fick någon. En indragen motbok, exempelvis efter anonyma tips, gick inte att överklaga i högre instans. Systemet kom att gälla fram till att motboken avskaffades 1955.

Under 1960- och 1970-talen intensifierades debatten om svensk alkoholpolitik. Kritiker menade att restriktionerna var alltför hårda och att de inte längre gav önskad effekt. Samtidigt ökade den illegala alkoholförsäljningen och smugglingen. Men det är egentligen först med EU-medlemskapet 1995 som svenska alkoholrestriktioner tydligare börjar närma sig övriga Europa.

Lyssna också på: Sveriges bryggeriers historia – utan konkurrensen mot Prippsmonopolet.

Bild: Kvinnlig expedit vid ett Stockholmssystem (nuvarande Systembolaget) stämplar och kontrollerar en motbok, Stockholms stadsmuseum. Fotograf: Karl Ransell (SvD). Mellan 1928 och 1934. Public domain (Internet Archive).

Musik: ”Fest hos Gustafssons” av Kalle Namdeman, Odeon (19094-A), 1924. Public domain (Internet Archive).
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Migration mellan Finland och Sverige har pågått ända sedan medeltiden. Andra världskriget drabbade Finland hårt med höga krigsskadestånd och förlorat territorium, medan Sverige efter kriget upplevde en snabb ekonomisk utveckling och utbyggd välfärd. En gemensam nordisk arbetsmarknad 1954 gjorde det ännu enklare att flytta över Bottenviken.

Under 1960- och 1970-talet accelererade migrationen från Finland. Sverige lockade med arbete, högre löner och en mer utvecklad välfärd än i Finland. Och migrationen skulle toppa 1969-70 när tiotusentals finnar gör flytten på bara några månader. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet, om finländarnas historia i Sverige. Han är redaktör för antologin Finländarnas historia i Sverige – I en ny tid 1995-2025 (2026).

I dag flyttar relativt få från Finland till Sverige. Men under rekordåren såg det annorlunda ut. Hösten 1969 lämnar tiotusentals finländare sina hem på bara några månader och kliver rakt in i Sveriges industrisamhälle: löpande band, skiftjobb och en välfärdsstat som redan hunnit bli vardag. För många blir flytten en biljett ut ur trångboddhet och osäkerhet – men också in i ett nytt språk, ett nytt tempo och en ny arbetskultur.

Mellan 1945 och 1990 kom omkring en halv miljon finländare till Sverige. Samtidigt har migrationen länge varit delvis cirkulär: många stannade några år och återvände. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige (ofta definierat som första till tredje generation).

Redan under medeltid och tidigmodern tid etablerades finskspråkiga grupper i det som i dag är Sverige, tydligast i Tornedalen. I slutet på 1500-talet bjöd Karl IX in svedjebrukande skogsfinnarna till skogsbygder i bland annat Bergslagen och Värmland. Migrationen mellan Finland och Sverige har återkommande följt några huvudmönster: arbetskraftsrörlighet, handel i båda riktningar, flykt under krigstider och kolonisation.

Under andra världskriget tog Sverige emot flyktingar – och inte minst finska krigsbarn. Det var en humanitär insats, men också en migrationsform som bar på trauma och som kom att påverka familjer i generationer.

Efter 1945 gick Sverige in i en period av snabb tillväxt och arbetskraftsbrist, medan Finland brottades med återuppbyggnad och en hård strukturomvandling. När den nordiska arbetsmarknaden etablerades 1954 blev det dessutom betydligt enklare att flytta för arbete. I Finland minskade behovet av arbetskraft i skogs- och jordbruk, samtidigt som svensk industri skrek efter folk.

Sverige lockade även med en mer utbyggd välfärdsstat. Folkpensionsreformen beslutades 1946 och trädde i kraft 1948, och ATP-systemet trädde i kraft 1960. I Finland reformerades folkpensionen 1956, och lagen om inkomstrelaterad pension för anställda trädde i kraft den 1 juli 1962.

Under 1950-talet ökade invandringen gradvis. Men i slutet av 1960-talet växlar migrationen upp till historiskt höga nivåer. Samtidigt förändras geografin: en större andel kommer från norra Finland, och i Sverige går flytten i ökande grad till industriorter i mellersta Sverige och storstadsregionerna.
Företag rekryterade aktivt – ibland utan tolk och med begränsad introduktion. Med tiden utvecklades mer organiserad inskolning och, på vissa arbetsplatser, material på finska.

Bild: Många finska kvinnor kom till Borås under efterkrigstiden för att arbeta i stadens textil- och konfektionsindustri som Algots. Invandrade arbetare blev en viktig del av produktionen och av Borås utveckling som industristad. För många kvinnor innebar arbetet i fabrikerna både en försörjning och början på ett nytt liv i Sverige. Källa: Algots publicity dept. som vykort, skapad 1955. Upphovsrätt: Public Domain.

Musik: “Saatuma” med Ari Roikola, SoundCloud, https://soundcloud.com/ari-roikola, Creative Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens Finland har uppstått i spänningen mellan två expansiva makter Sverige och Ryssland. Den östra riksdelen var en integrerad del av Sverige under en längre period än områden som Skåne och Blekinge.

Integreringen av Finland i Sverige var en lång process som sträckte sig från vikingatiden till Nöteborgsfreden år 1323. Det var först när de svenskspråkiga befolkningsgrupperna fick stöd från den svenska statsmakten som de på allvar etablerades sig i Finland. Men rikssprängningen år 1808-09 innebar att vi skrev ut Finland från den svenska historien och glömde bort den svenskspråkiga i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och aktuell med boken Finlands svenska historia.

Finland var aldrig en koloni till Sverige utan en integrerad del av landet precis som Södermanland eller Småland. Den finska allmogen och ståndspersoner var tidigt representerade på riksdagar och Finland beskattades inte hårdare är det som blev dagens Sverige. Viktigare var att både Sverige och Finland kom att inlämmas i den västliga kultursfären i och med den katolska kyrkans utbredning i både Sverige och Finland.

Språket som identitetsmarkör blev viktig först under den ryska perioden när den finska nationalismen utvecklades. Svenska vs finska var ingen viktig fråga förrän självständigheten från Ryssland 1917. Identiteten var snarare knuten till den lokala platsen, religionen och den sociala positionen.

Bild: Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia. Kopparsnitt publicerat i Amsterdam 1635. 1:4 400 000

Musik: Finlandia av Sibelius, 1922, franförd av VESSELLA'S ITALIAN BAND, Internet Archive, Public Domain.

Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Röda armén gick till motoffensiv 1943 var det inte längre samma armé som fallit sönder under krigets första år. Den hade reformerats, industrialiserats – och hårdnat. Segern över Nazityskland var ingen plötslig triumf, utan resultatet av enorma materiella resurser, organisatorisk anpassning och ett system där människoliv ofta behandlades som förbrukningsvaror.

Röda arméns seger har ofta framställts som en triumf för det sovjetiska systemet och Josef Stalins strategiska snille. Men segern byggde på offer i en nästan ofattbar skala – och på ett statssystem där individen ofta underordnades målet. Bakom propagandans fasad döljer sig en verklighet av enorma förluster, brutala ledningsmetoder och en avgörande – men länge nedtonad – hjälp från väst via Lend-Lease.

I detta andra av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad den kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali Fakta, 2025).

Kulmen kom i Berlin våren 1945. Striderna i och kring staden blev intensiva och kostsamma, och när en sovjetisk fana hissades över riksdagshuset blev bilden en symbol för segern – och för den enorma mänskliga kostnaden.

Röda arméns strategi vilade i hög grad på numerär och uthållighet. Sovjetunionen kunde mobilisera enormt, och förluster accepterades i en skala som saknade motstycke i europeisk krigföring. De sammanlagda sovjetiska krigsförlusterna (militära och civila) anges ofta till omkring 26–27 miljoner döda, även om exakta tal är omstridda.

Den materiella styrkan byggdes inte minst genom industrins omställning. När Tyskland anföll 1941 evakuerades människor och fabriker österut i en logistisk jätteoperation. Produktionen fortsatte därefter i nya industriområden i inlandet, vilket lade grunden för en växande sovjetisk överlägsenhet i stridsvagnar, artilleri och ammunition från 1943 och framåt.

Efter katastroferna 1941–1942 började den sovjetiska krigföringen gradvis anta en mer operativt mogen form. Röda armén planerade i större skala, kombinerade truppslag bättre och utvecklade offensiver som syftade till att bryta igenom, rulla upp och slå mot djupet i den tyska fronten.

Till detta kom Lend-Lease – hjälpen som länge tonades ned i sovjetisk historieskrivning. Via USA:s stödprogram fick Sovjetunionen bland annat över 400 000 jeepar och lastbilar, tusentals pansarfordon (inklusive stridsvagnar) samt stora mängder flygplan, livsmedel och bränsleprodukter. Särskilt lastbilarna var avgörande för logistiken: de gjorde det lättare att hålla tempot i offensiver, flytta artilleri och försörja förband långt fram.

Den militära effektiviteten hade ett högt pris. Utbildningen av värnpliktiga kunde vara kort, och disciplinen upprätthölls delvis genom terror. Stalins order nr 227 (”Inte ett steg tillbaka!”) från den 28 juli 1942 formaliserade spärrförband bakom linjerna och strafförband som skickades till särskilt farliga uppdrag. Systemet bidrog till att minska reträtter – men gjorde också kriget ännu brutalare för de egna soldaterna.

Krigets brutalitet fortsatte efter frontens tystnad. Sovjetiska soldater som överlevt tysk fångenskap möttes ofta av misstänksamhet vid hemkomsten. Att ha blivit tillfångatagen kunde betraktas som skam – i värsta fall som potentiellt förräderi – och många hamnade i filtreringsläger och senare i arbetsläger.

Bildtext: Sovjetiska soldater hissar den röda fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945. Fotografiet, känt som Raising a Flag over the Reichstag, togs av Jevgenij Chaldej och publicerades den 13 maj 1945 i tidskriften Ogoniok (nr 19), på titelsidan (inte omslaget). Wikipdia. Public Domain.

Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Röda armén grundades i januari 1918, mitt under revolutionens efterdyningar och det ryska inbördeskriget. Syftet var att försvara bolsjevikernas maktövertagande och slå ner såväl interna som externa fiender. För att hantera misstron mot gamla officerare infördes systemet med politiska kommissarier – politruker.

Det innebar att militära befälhavare övervakades politiskt och i praktiken kunde få beslut ifrågasatta eller stoppade om de ansågs ideologiskt felaktiga. Det bidrog till en kultur där lojalitet ofta vägde tyngre än kompetens – och där rädslan för att fatta egna beslut kunde bli förlamande när krisen kom.

I detta första av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad det kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali, 2025).

Röda armén formades tidigt som ett politiskt projekt. Under inbördeskriget och de första åren därefter kombinerades revolutionär övertygelse med hård pragmatism: tsararméns officerare rekryterades i stor skala som ”militära specialister”, samtidigt som partiet säkrade kontrollen genom kommissariesystemet. Det skapade i praktiken ett dubbelkommando – ett militärt och ett politiskt.

När Josef Stalin genomförde de stora utrensningarna under 1930-talet drabbades officerarkåren hårt. Tusentals arresterades, avrättades eller försvann in i lägersystemet. Följden blev en självstympning: erfaren ledning försvann, misstänksamheten blev norm och befordringar kunde avgöras mer av politisk pålitlighet än av militär skicklighet. När Tyskland anföll 1941 stod Röda armén därför svagare i sin ledningsstruktur än siffrorna på pappret antydde.

Vinterkriget mot Finland 1939–1940 blev en varningsklocka. Trots att Sovjetunionen till slut tvingade fram eftergifter visade striderna tydligt brister i samordning, en farlig underskattning av motståndaren och en taktisk stelhet som kostade dyrt. Det var ett test som Röda armén till sist ”vann” – men knappt, och till ett mycket högt pris.

Bildtext: Röda armén paraderar i Moskva, 1922. Bilden visar en infanteriparad ur Röda armén i Moskva framför Lev Trotskij, under de första åren efter den ryska revolutionen. Parader som denna användes för att demonstrera den nya sovjetstatens militära styrka och politiska sammanhållning. Källa: Agence de presse Meurisse, Bibliothèque nationale de France. Wikipedia, Public domain.

Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov – kompositören bakom melodin till Sovjetunionens nationalsång (antagen 1944).

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.