Historia.nu med Urban Lindstedt

Den 4 september 1827 förändrades Åbo för alltid. Storfurstendömet Finlands största stad, det akademiska och kulturella centrumet i det ryska Finland härjades av en förödande eldsvåda som kom att bli Nordens största stadsbrand.

Under drygt ett dygn brann tre fjärdedelar av staden ner, 11 000 människor blev hemlösa, och ovärderliga kulturskatter gick förlorade. För första gången nådde nyheten om en katastrof i Finland världens alla hörn – en händelse som etsat sig fast i invånarnas kollektiva minne.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hannu Salmi, professor i kulturhistoria vid Åbo universitet. Han är aktuell med boken Åbo i lågor: Minnen från branden 1827 (Apell förlag, Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025). Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

Åbo var storfurstendömets obestridliga hjärta, trots att tsar Alexander I formellt hade utnämnt Helsingfors till administrativ huvudstad redan 1812. Staden bar på ett arv som sträckte sig tillbaka till 1200-talet.

Hannu Salmi har fokuserat på människornas upplevelse av branden - hur det faktiskt kändes att stå mitt i ett rasande eldhav – och vad det innebar att vakna upp till en stad i spillror. Katastrofen är mer än fysisk förstörelse, en emotionell chock. Ljudet från fallande kyrkklockor, hettan från brinnande byggnader, panikens kaos – allt fångades i dagböcker och brev som boken återger med närgången empati.

I generationer lärde sig barn i Finland att branden orsakades av en tjänsteflicka som av oaktsamhet kokade talg. Men detta är en myt – en berättelse skapad för att hantera skuld. Den egentliga orsaken låg i stadsplaneringens misslyckanden och myndigheternas passivitet. Pigan var aldrig den skyldiga. Istället har historien förvanskats av bland andra historieprofessorn Zacharias Topelius.

Åbo var en stad byggd av trä. Av stadens gårdar och byggnader var nästan alla uppförda i timmer, ofta med takmaterial som näver, torv eller spån, vilket utgjorde en enorm brandrisk. Stadsplanen hade växt fram organiskt under århundraden. Detta resulterade i en labyrint av smala, slingrande gator och återvändsgränder som hade formats av fotgängare och hästkärror snarare än av brandsäkerhetstänkande. Husen stod tätt, ofta vägg i vägg eller takfot mot takfot, och innergårdarna var fyllda av uthus, stall och förråd som ytterligare förtätade bebyggelsen och skapade perfekta spridningsvägar för eld. Sommaren 1827 hade dessutom varit exceptionellt torr.

Vid tiden för branden huserade Åbo landets viktigaste institutioner. Domkyrkan var inte bara en religiös symbol utan också förvaringsplats för historiska dokument, kungliga gravmonument och adelns släktvapen. Det var en byggnad som ansågs oförstörbar, en fast punkt i en föränderlig värld. Åbo Akademi, grundad 1640, var landets enda universitet och dess intellektuella nav. Dess bibliotek och samlingar representerade Finlands samlade minne och vetenskapliga framsteg. Här fanns böcker, handskrifter och naturvetenskapliga samlingar som byggts upp under nästan två sekler. Staden var hem för eliten: professorer, prästerskap, hovrättsråd och köpmän levde sida vid sida med hantverkare, sjömän och tjänstefolk.

En gnista, troligen från en skorsten, tände eld på en höskulle i det brandfarliga kvarteret Aningaisbacken. Tillsammans med stormvindar, torka och ett eftersatt brandskydd utvecklades elden till ett inferno – en eldstorm som drevs av sina egna vindar och temperaturer. På mindre än ett dygn låg 75 procent av staden i ruiner. Officiellt omkom 27 personer, men tusentals förlorade allt: hem, arbete, tillhörigheter – och sin plats i världen.

Bildtext: Efter Åbo brand (1827) av Gustaf Wilhelm Finnbergs visar förödelsen i Åbo centrum efter den stora stadsbranden samma år. Verket ingår i Ateneums samlingar (Finlands Nationalgalleri), inköpt 1911. Wikimedia Common, Public Domain.

Musik: Its Just The Beginning Cello Only av Humans Win, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Herodotos från Halikarnassos lade under 400-talet f.Kr. grunden till historieämnet genom sin metodiska skildring av krig, kulturer och makt i den antika världen. Han var den förste som försökte förklara historiska skeenden genom systematiska undersökningar.

Herodotos huvudsakliga fokus var de grekisk-persiska krigen, men hans omättliga nyfikenhet omfattade även folk, seder, landskap, myter och maktförhållanden. Hans verk är ett försök att förstå världen i sin helhet. Det är en hissnande resa där vi får möta grymma kungar, kloka rådgivare, etnografiska skildringar av begravningsriter – och guldsökande myror stora som hundar.

I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne om Herodotos och hans betydelse för historieskrivningens framväxt. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

I sitt stora verk Historia lade Herodotos grunden till västerländsk historieskrivning. Han reste sannolikt till Egypten, och kanske så långt som till Babylon. Han samlade in berättelser från Libyen, Indien och länder bortom Svarta havet.

Herodotos föddes omkring 484 f.Kr. i Halikarnassos (nuvarande Bodrum i Turkiet), en grekisk stad under persiskt styre. Han tillhörde en välbärgad familj med både grekiska och kariska rötter. Redan i unga år började han resa och samla in berättelser. Under sina färder besökte han bland annat Egypten, Libyen, Babylonien, Skytien och flera delar av det persiska riket – platser han beskrev med imponerande detaljrikedom.

Senare bosatte han sig i Aten, där han uttryckte beundran för den atenska demokratin och dess öppna politiska klimat. Mot slutet av sitt liv flyttade han till kolonin Thurii i södra Italien. Där färdigställde han troligen sitt livsverk Historiae och avled omkring 424 f.Kr.

Herodotos skrev Historia mellan cirka 430 och 424 f.Kr. Verket består av nio böcker – en uppdelning som gjordes av senare redaktörer och namngetts efter de nio muserna.

Berättelsen inleds med kung Krösus i Lydien och kulminerar i de grekisk-persiska krigen under 400-talets första hälft, särskilt Xerxes I:s invasion av Grekland. Böckerna I–V skildrar förspelet till konflikterna: det persiska rikets uppkomst, öst-västliga relationer och interna händelser i Grekland. Böckerna VI–IX behandlar själva kriget, inklusive de avgörande slagen vid Salamis, Plataiai och Mykale (480–479 f.Kr.).

Men Herodotos nöjde sig inte med att beskriva strider. I stället erbjuder han ett tvärsnitt av sin samtida värld. I Bok II presenterar han en omfattande skildring av Egypten: dess geografi, historia, religion och samhällsstruktur. Böckerna III–IV behandlar det persiska imperiets förvaltning, kung Kambyses fälttåg och Dareios I:s politiska reformer.

Bildtext: Porträttbyst av Herodotos, romersk marmorskulptur från 100-talet e.Kr. Denna byst föreställer den grekiske historikern Herodotos, ofta kallad "historieskrivningens fader", och är ett romerskt verk som sannolikt återger ett äldre grekiskt original. Herodotos är mest känd för sitt verk Historiae, där han skildrar de grekisk-persiska krigen och försöker förstå världens orsaker genom berättelser och undersökningar. Källa: Metropolitan Museum of Art via Wikimedia Commons. Bilden är public domain.

Musik: The Sands Of Ancient Ruins av LIVINGFORCE, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Koreakriget kallas det bortglömda kriget. Inklämt mellan Andra världskriget och Vietnamkriget försvann Koreakriget snabbat från det allmänna medvetandet. Detta trots att det under tre år dog 2,5 miljoner civila och 800 000 soldater i kriget.

Kriget bröt ut när nordkoreanska trupper den 25 juni år 1950 gick till anfall över 38:e breddgraden. Kriget utkämpades mellan det kommunistiska Nordkorea, som stöttades med krigsmaterial och trupper från Kina och Sovjetunionen, och ett Sydkorea där en FN-koalition med deltagare från länder som Storbritannien, Turkiet, Australien och Kanada slogs under ledning av USA.

I reprisen av avsnitt 73 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Artur Szulc, aktuell med boken Koreakriget.

Både Nordkorea och Sydkorea av autoritära regimer som upprättats efter andra världskriget. Vid Potsdamkonferensen juli–augusti 1945 bestämdes att 38:e breddgraden skulle vara skiljelinje mellan den kommande sovjetiska respektive amerikanska ockupationszonen i Korea. Med det kalla kriget kom detta att innebära en delning av Korea. Den 15 augusti 1948 proklamerades Republiken Korea (Sydkorea) och 9 september samma år Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).

Nordkorea erövrade inledningsvis nästan hela Koreahalvön för att sedan trängas tillbaka in i Nordkorea, men när vapenstillestånd undertecknades i juli 1953 kom den 38 breddgraden att bli skiljelinjen. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna.

Koreakriget är formellt inte heller avslutat eftersom det aldrig skrevs något fredsavtal. Med dagens aggressiva kommunistiska regim i Nordkorea är konflikten i allra högsta grad levande.

Bildtext: En amerikansk infanterist tröstas av en kamrat efter att hans vän stupat i strid nära Haktong-ni under Koreakriget den 28 augusti 1950. I bakgrunden märker en sjukvårdare stupade soldater.
Foto: Sfc. Al Chang, U.S. Army. Public Domain (PD-USGov-Military), via Wikimedia Commons.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svensken Raoul Wallenberg räddade tusentals ungerska judar från nazisternas utrotningsmaskineri. Den unge affärsmannen kunde som diplomat utnyttja Sveriges neutrala ställning för att skydda judarna. Med fara för sitt eget liv utfärdade han svenska skyddspass och inrättade skyddade bostäder för judar som skulle skickas till utrotningslägret Auschwitz.

Han greps av Sovjetunionens armé i januari 1945, som troligen uppfattade honom som en tysk spion, och försvann spårlöst. Den svenska regeringen kom att agera svagt för att få Raoul Wallenberg frigiven. Troligtvis avrättades han av den sovjetiska säkerhetstjänsten år 1947.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Ulf Zander vid Lunds universitet om Raoul Wallenberg. Ulf Zander har skrivit boken Raoul Wallenberg: liv och legend - Sverige, Ungern, USA.

Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti 1912 i en av Sveriges mest inflytelserika familjer — Wallenberg. Familjen dominerade inom bankväsende, industri och diplomati. Hans far, Raoul Oscar Wallenberg, var officer i flottan men avled innan Raoul föddes, varpå hans farfar Gustaf Wallenberg — en erfaren affärsman och diplomat — fick en central roll i hans uppfostran.

Wallenberg fick internationell uppväxt. På farfaderns inrådan studerade han vid University of Michigan i USA, där han 1935 tog en examen i arkitektur. Därefter arbetade han i bland annat Sydafrika och Palestina. Där mötte han judiska flyktingar och bevittnade antisemitismens konsekvenser.

Trots sitt efternamn och akademiska meriter hade Wallenberg svårt att hitta sin plats i yrkeslivet. Efter ett par misslyckade affärsprojekt fick han via sin farbror anställning hos affärsmannen Kálmán Lauer i Stockholm, som var ungerskfödd. Han kom att resa regelbundet till Ungern.

I juli 1944, efter att nazistiska Tyskland ockuperat Ungern och deporteringarna av ungerska judar till förintelseläger inletts, var behovet akut av någon som kunde agera snabbt med skydd från neutralt land. Tillsammans med amerikanska och judiska organisationer identifierades Wallenberg som rätt person att ta på sig uppdraget.

Den 9 juli 1944 anlände Wallenberg till Budapest, nu som tredje sekreterare vid den svenska legationen, trots att han saknade formell diplomatisk erfarenhet. Hans mandat från den svenska regeringen var tydligt: att skydda så många judar som möjligt från deportation och utplåning.

Med stöd av volontärer och medarbetare utfärdade han så kallade skyddspass, vilka angav att innehavaren var svensk undersåte och därmed under diplomatiskt beskydd — vilket i praktiken kunde hindra deportation. Till en början producerades omkring 1 000 pass, men snart ökade antalet till cirka 4 500.

Utöver passen organiserade han ett omfattande skyddsnät: fler än 30 byggnader utsågs till så kallade “svenskhus” — där judar kunde söka skydd. Med hjälp av dessa hus och andra insatser uppskattar många att omkring 10 000 människor räddades. Men räddningsinsatserna stannade inte vid byråkrati och skyddspapper. Wallenberg och hans medarbetare deltog i dramatiska räddningsaktioner.

Hans modiga agerande och direkta konfrontation med nazistiska befäl var ofta riskfyllda. Genom hot om efterkrigsrättegångar, diplomatisk press eller andra taktiker lyckades han i många fall bromsa planer på massmord i Budapests getto, handlingar som räddade tusentals liv.

Bildtext: Tyska soldater griper judar i Budapest under hösten 1944, en del av de massarresteringar som följde efter det nazistiska maktövertagandet i Ungern. Foto: Faupel, Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Regalskeppet Kronans undergång är en av de största tragedierna i svensk historia. Under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni år 1676 följde 800 besättningsmän med skeppet i djupet i det iskalla försommarvattnet.

Det var ett kaotiskt sjöslag mellan den svenska och dansk-nederländska flottan under Skånska kriget, som satte den svenska flottans brister i blixtbelysning. Missförstånd och bristfällig ledning gjorde att Kronan kantrade och exploderade när det egna krutförrådet antändes av en lykta i kaoset.

I reprisen av avsnitt 72 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och marinarkeologen Lars Einarsson som har varit projektledare för utgrävningen av regalskeppet Kronan sedan 1983 och har också skrivit boken Regalskeppet Kronan – Historia och arkeologi ur djupet.

Regalskeppet Kronan var ett av världens största skepp. Det byggdes för att manifestera Stormaktens makt och ära. Därför var det en katastrof av astronomiska proportioner när Kronan gick under tillsammans med flottans högsta befäl amiral Lorentz Creutz redan i inledningen av slaget vid Öland.

Regalskepp är benämning för de största skeppen inom svenska örlogsflottan. Regalskepp gavs oftast namn efter riksregalierna som exempelvis Äpplet, Svärdet, Nyckeln, Kronan och Vasa.

Regalskeppet Kronan (III) som gick av staplen den 31 juli 1668 var ett av samtidens största krigsskepp på 2300 ton och bestyckad med 126 kanoner. Kronan byggdes för att utstråla makt och styrka mer än av militärstrategiska skäl. Det kom också att mest ligga för ankare under sin livstid.

Undergången blev ett tydligt bevis på den svenska flottans usla skick när skeppet förliste under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Att flottan leddes av civilisten Lorentz Creutz som, saknade förtroende hos officerarna, bidrog starkt till katastrofen.

Bild: Målning av Claus Møinichen från 1686, på Frederiksborgs slott, som visar hur Kronans exploderar samtidigt som hon kantrar. Till höger ses Svärdet i strid med den danska styrkans amiraler.

Musik: Rhythm and melody combo 3, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.