Historia.nu med Urban Lindstedt

År 1975 lade invandrarministern Anna-Greta Leijon (S) fram regeringens linje för en ny invandrar- och minoritetspolitik. I stället för en politik där invandrarna skulle bli svenskar formulerades en vision där de nya svenskarna skulle få möjlighet utveckla sin egen kultur vid sidan om den svenska, som fick brett stöd i riksdagen.

Femtio år senare är islam Sveriges näst största religion, och Sverigedemokraterna ett av landets största partier. Samtidigt har politiken rört sig mot en betydligt mer restriktiv migrations- och asyllinje, inte minst efter flyktingvågen 2015.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Simon Sorgenfrei – religionsvetare och föreståndare för IMS, Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola Han är aktuell med boken Öppna era hjärtan.

Under flyktingkrisen 2015 tog Sverige emot många fler asylsökande än jämförbara europeiska länder; kommuner och myndigheter pressades hårt, och ord som ”systemkollaps” blev frekvanta. Året därpå infördes den tillfälliga lagen (2016:752) som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och påverkade bland annat permanenta tillstånd och familjeåterförening; lagen förlängdes senare.

I riksdagsvalet 2022 blev Sverigedemokraterna Sveriges näst största parti. Kort därefter tecknades Tidöavtalet mellan M, KD, L och SD, där migrations- och integrationspolitiken lyfts som centrala samarbetsområden och där man talar om ett ”paradigmskifte” – bland annat att Sverige ska lägga sig på EU-rättens miniminivå i asylpolitiken och minska det som kallas ”tilldragningsfaktorer”.

Redan i mitten av 1960-talet fattades beslut om att frikyrkor och minoritetssamfund skulle kunna få statligt stöd för sin verksamhet. Under 1970-talet breddades stödtänkandet också till invandrarföreningar – exempelvis satsningar på hemspråk och hemlandskultur. Grundidén var jämlikhet i rättigheter: invandrade skulle ha samma möjligheter som etniska svenskar och själva kunna välja graden av kulturell anpassning.

När arbetskraftsinvandringens epok klingade av fortsatte migrationen i nya former: anhöriginvandring och flyktingmottagande från bland annat Chile, Uganda, Iran/Irak och Libanon. Det förändrade både demografin och konfliktlinjerna i debatten.

I slutet av 1970-talet växte också den organiserade invandringskritiken. Bevara Sverige Svenskt (BSS) spred flygblad om ”invasion” och nationell undergång. Det viktiga är att islam länge inte var huvudmålet: ”invandrare” klumpades ofta ihop i grova kategorier, och tidiga utpekanden gällde ofta andra grupper än muslimer. Men år 1989 blev en vändpunkt. Dels bidrog Rushdie-affären, där den brittiska författaren Salman Rushdie dömdes till döden av mullorna i Iran, till att polarisera synen på yttrandefrihet och religion i Europa. Dels fattade Sverige det restriktiva Luciabeslutet den 13 december 1989, där regeringen slog fast att mottagningssystemet nått ”gränsen för vad vi klarar av” och begränsade asylmöjligheterna till flyktingkonventionen och särskilt starka skyddsbehov.

Efter kalla krigets slut bytte hotbilder ofta färg i västliga debatter: från ”den röda faran” till en föreställd ”grön fara”, där islam kopplades till geopolitik, migration och identitet. I Sverige tog Ny Demokrati plats i riksdagen 1991 med en hårdare, mer mediedriven invandringsretorik.

Samtidigt kom tiotusentals bosnier – många muslimer – som flyktingar undan Balkankrigen. Här syns också en annan svensk reaktion: lokal solidaritet, föreningsliv och institutionsbygge. Sverige blev ett land där islam inte bara ”finns”, utan organiserar moskéer, studieförbund, begravningsplatser och vardagsreligion.

Bild: Första morgonen efter ramadan samlas män i Botkyrkas turkiska islamiska kulturförenings moské i Fittja (Botkyrka) för storbön, fotograferat tidigt på morgonen den 14 november 2004. Foto: Anna Ulfstrand, CC BY, via Stockholms läns museum.

Musik: Islamisk kallelse till bön, Pixabay, Creative Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazistledaren Heinrich Himmlers (1900–1945) intresse för germansk rasmystik gav honom ett särskilt engagemang för Sverige, där han trodde sig kunna finna ariernas ursprung. Inom SS finansierades arkeologiskt färgade expeditioner till Bohuslän – bland annat kring Tanums hällristningar – i syfte att “bevisa” en uråldrig germansk kulturgrund.

Himmler var Reichsführer-SS och blev 1936 även chef för den tyska polisen (Chef der Deutschen Polizei). Säkerhetstjänsten SD (Sicherheitsdienst) leddes däremot operativt av Reinhard Heydrich, men Himmler stod över organisationen genom SS-maktapparaten och den samlade polis- och säkerhetsstrukturen.

I denan repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Lennart Westberg, aktuell med boken Himmlers Sverige – Visioner och verklighet (Historiska Media).

Som SS-chef var Himmler en av huvudarkitekterna bakom Förintelsen och den nazistiska terrorstaten. Under hans ledning växte SS explosionsartat och blev en politisk maktfaktor som gav honom stort handlingsutrymme. År 1933 var han med och etablerade koncentrationslägret Dachau, som kom att fungera som ett slags modell för lägersystemet.

Redan 1935 initierade Himmler organisationen Ahnenerbe, vars uppgift var att med skenbart “vetenskapliga” metoder ta fram belägg för germanernas påstått ärofyllda förflutna och rasmässiga överlägsenhet. Forskning och propaganda flätades samman för att legitimera erövringskrig och avhumanisering av judar och andra grupper som nazisterna stämplade som mindervärdiga.

I Himmlers föreställningsvärld utgjorde Sverige ett kärnland för den “germanska rasen”. Därför fick landet en roll i hans visioner om ett framtida storgermanskt maktblock i Nord- och Västeuropa. För att omsätta idéerna i praktik försökte SS bygga nätverk i Sverige. Enligt Westberg handlade det om påverkan, värvning och kontakter i miljöer som polis, läkarkår, jordbrukets intresseorganisationer och bland svenska frivilliga till Waffen-SS. Tanken var att krigsvana frivilliga skulle kunna bli lokala maktbärare i ett framtida “Storgermanien”.

Himmler beordrade 1940 uppbyggnaden av ett nätverk av underrättelse- och säkerhetsfunktioner kopplade till Sipo/SD med syfte att samla information och påverka utvecklingen i Sverige – bland annat för att bevaka att landet inte närmade sig de allierade.

Bild: Riksfürern för SS, Heinrich Himmler, besöker koncentrationslägret Dachhaus 1936, Bundesarchiv, Bild 152-11-12 / CC-BY-SA 3.0, Wikipedia, Public Domain.

Musik: SS Machiert in Feindesland, SS kampsång under andra världskriget,

Lyssna också på Sveriges balansakt mellan Sovjet och Nazityskland.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ellen Key (1849–1926) var en av sekelskiftets mest inflytelserika opinionsbildare, vars röst hördes långt utanför Sveriges gränser. När hon gav ut Barnets århundrade (1900) angrep hon den ”själamördande” skolan, den hårda disciplinen och krävde en uppfostran som tog barnets egenart på allvar. Tankar som idag präglar svensk skola och barnuppfostran.

Men samma framtidstro som gjorde Key till en pedagogisk profet rymde också en mörkare baksida. I hennes vision om ”det nya seklet” fanns inte bara ett friare barn, utan också en idé om att mänskligheten kunde – och borde – förbättras biologiskt. Pedagogik och eugenik (rashygien/rasbiologi, som det ofta kallades i Sverige) kom hos Key att fungera som två sidor av samma modernitetsprojekt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor emerita Ebba Witt-Brattström i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet om Ellen Key och hennes banbrytande syn på utbildning och barnuppfostran. Podden spelades in inför publik under Ellen Key-veckan i Ödeshögs kommun.

Ellen Key växte upp i en miljö präglad av både privilegier och intellektuell frihet. Hon föddes på Sundsholms gård utanför Västervik och växte upp i en familj där politik och litteratur stod i centrum. Redan vid fyra års ålder lärde hon sig läsa, och herrgårdens omfattande bibliotek blev hennes främsta lärosäte. Där tillägnade hon sig kunskaper i flera språk och kom i kontakt med Europas stora tänkare.

När familjen drabbades av ekonomiska bakslag omkring 1880 tvingades Key att söka sin egen försörjning. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan, en progressiv institution där hon fick möjlighet att pröva och utveckla sina idéer om mer barncentrerad undervisning. Under dessa år i huvudstaden etablerade hon sig som en av de starkaste rösterna i tidens radikala kretsar, med särskilt engagemang i frågor om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och social rättvisa.

Ellen Key var tidigt ute med att formulera en rättighetsliknande barnsyn. I en idealskola skulle barnaga och kroppsstraff höra till det förgångna: katekesläsning och aga skulle ”bannlysas” och ersättas av en konfessionslös och radikalt individualiserad undervisning – för både flickor och pojkar.

Målet var större än att bara byta metod. Skolan skulle sluta producera en ”välartad, lydig massa” och i stället utveckla barns och ungdomars personligheter. Den tanken återkommer i Keys kritik av utbildningsinstitutionerna – från folkskola till universitet – som, enligt henne, riskerade att kväva individualitet, självverksamhet och lust att lära.

Nyckeln var ofta hemmet. Key föreslog att små barn (cirka 5–7 år) i högre grad skulle fostras i hemmen, i små ”hemkurser” med 8–10 barn. Uppfostrarens främsta roll var att lämna barnet i fred så att intressen och drivkrafter kunde växa fram naturligt. Samtidigt var hon skeptisk mot vissa samtida barnomsorgsformer – som kindergarten – som hon menade riskerade att forma ”hjordmänniskor”. När den offentliga skolan väl tog vid skulle den vara en verklig samskola, med flickor och pojkar från alla samhällsklasser och med studieplaner som i stor utsträckning individualiserades.

Ett typiskt drag hos Key är hur estetiken kopplas till moral och mognad. Skönhet – i hem, skola och vardag – var inte prydnad, utan ett medel för att utveckla människan. I hennes bildningsprojekt skulle människor ”föras till konsten” och konsten ”till folket”, eftersom skönheten ansågs kunna göra livet mer människovärdigt och samtidigt bidra till att bygga ett bättre samhälle.

Bild: Författaren och pedagogen Ellen Key (1849–1926), taget 1910. Key var en inflytelserik debattör i samtidens frågor om bildning, kvinnors rättigheter och barnets ställning. Foto: Becker & Maass. Public Domain Mark (PDM), via Nordiska museet.

Musik: Piano Outro med Humans Win, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget bedrev Sovjetunionen ett systematiskt kulturellt påverkansarbete i Sverige via så kallade vänskapssällskap. Det kalla kriget handlade i grunden om en konflikt mellan två samhällssystem – kapitalism och kommunism. Men striden stod inte bara på den militära arenan.

Förbundet Sverige–Sovjetunionen och dess lokala sällskap arbetade med en klassisk repertoar av folkbildning, idrott och kulturarrangemang: i konserthus och föreningslokaler, genom tidskrifter, utställningar och delegationsresor. Samtidigt var det en ojämn kamp: Sovjetunionen hade svårt att matcha västs populärkulturella dragningskraft.

I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olov Wenell, forskningsrådgivare vid Försvarshögskolan, som disputerade på avhandlingen Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945–1958: Sällskapen Sverige–Sovjetunionen som medel i sovjetisk strategi (Umeå universitet, 2015).
Sovjetunionen spelade gärna sina starka kulturkort: klassisk musik, litteratur, konst och idrott. Konserter, filmvisningar och idrottsutbyten gav möjligheter att presentera en attraktiv motbild till den Sovjetbild som dominerade i svensk press. För att lyssna på hela avsnittet behöver du en prenumeration på https://historianu.supercast.com/

Ett särskilt format blev “vänskapsveckor” – intensiva perioder med många evenemang, ofta med sovjetiska artister och kulturpersoner. Den första kulturveckan som senare kom att kallas ”Vänskapsvecka med Sovjetunionen” genomfördes i slutet av september 1951: omkring 120 evenemang i 30 svenska städer.
Sällskapen arrangerade också resor till Sovjetunionen. Programmen var ofta noggrant koreograferade: delegater skulle se framsteg, ordning och framtidstro. Men allt gick inte alltid enligt plan – och just den typen av friktion (fel besök, fel samtal, fel intryck) blev i sig en risk för ett propagandaprojekt som levde på kontroll.
En viktig strategi var att hålla verksamheten på armlängds avstånd från Sveriges kommunister som kunde skrämma bort den politiska och kulturella elit man ville locka. Därför syntes ofta mer “respektabla” namn i styrelser och på ordförandeposter, medan det praktiska arbetet kunde drivas av andra.

Tanken på svensk-sovjetiska vänskapsorganisationer fanns redan under mellankrigstiden. Själva Förbundet Sverige–Sovjetunionen har rötter i 1930-talet, men efter andra världskriget och in i 1950-talet intensifierades arbetet och organiserades om i nära samspel med sovjetiska aktörer.

Sovjetunionen satsade mer målmedvetet på att bygga upp liknande nätverk runt om i världen. En central aktör var VOKS (Allunionella sällskapet för kulturella förbindelser med utlandet), grundat 1925 för att samordna kulturella kontakter med omvärlden.

I Sverige samlades de lokala sällskapen i en riksorganisation. Vid en kongress i november 1950 bildades (i praktiken) Förbundet Sverige–Sovjetunionen med 19 anslutna sällskap. Stockholmssällskapet blev ofta navet och uppges ha varit drivande i att organisera mottaganden av sovjetiska kulturdelegationer och att formera svenska delegationer till Sovjetunionen. Material till föreläsningar och diskussioner kom i hög grad från sovjetiskt håll.

Bild: Affisch för frågeaftonen ”Vad såg Docent Silverskiöld i Sovjetunionen?” i Konserthuset Örebro den 22 februari 1952, arrangerad av Sällskapet Sverige–Sovjetunionen. Medverkar: docent Nils Silverskiöld, redaktör Sven Storck och fru Agnes Karlsson. Konserthuset Örebro, CC BY.
Kremls befästa murar och torn i Moskva, fotograferade 1967 under sovjettiden – en symboltyngd makt- och regeringsmiljö som ofta står i centrum när 1900-talets ryska och sovjetiska historia diskuteras. Foto: K W Gullers, CC BY-SA, via Nordiska museet (NMAx.0031302).

Musik: Vladimir Troshin framför ”Podmoskovnye vechera” (”Moscow Nights”), en sovjetisk sång inspelad 1956 Källa: Internet Archive

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Poeten Lucidor den olycklige (1638-74), eller Lasse Johansson, blev tidigt föräldralös. Han figurerade i rättsprotokoll som en ledare av studentoroligheter i Greifswald och i Leipzig. Trots en stor lärdom och språkbegåvning lyckades han inte vinna någon tjänst i stormaktens växande förvaltning.

En tillfällighetsdikt, som tog ut svängarna för mycket, till ett högadligt bröllop 1669 resulterade i en lång häktningstid för ärekränkning för Lasse. Det var också en kränkt adelsman som blev slutet för Lasse Johansson efter en natt på krogen Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm.

I denna repris av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Annika Sandén är docent i historia och har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker om svensk stormaktstid, senast Fröjdelekar. Hon är aktuell med boken Jag en olycklig spåman – Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.

Lucidor den olycklige, vars verkliga namn var Lars Johansson, föddes den 6 oktober 1638 i Stockholm. Lars Johansson tillbringade sina tidiga år i Svenska Pommern. Efter föräldrarnas tidiga död blev han omhändertagen av sin morfar, Lars Mattson Strusshielm, som var en framstående amirallöjtnant och adlad.

Lasse Johansson skrev in sig vid universitetet i Greifswald 1655 och blev snabbt känd som en ledande bråkstake i studentuppror. Efter att ha blivit relegerad från universitetet i Leipzig fortsatte han sina resor genom Europa, bland annat till Holland, England och Frankrike. Under sina resor fördjupade han sina språkkunskaper och fick möjlighet att studera olika litterära traditioner och stilar.

Efter att ha återvänt till Sverige bosatte sig Lasse Johansson i Stockholm. Han försörjde sig genom att ge språklektioner och skriva beställningsdikter för olika tillfällen, som bröllop och begravningar. Hans språkkunskaper och skicklighet som poet gjorde honom eftertraktad som författare av tillfällesdikter. Hans dikter spreds i tryckt form och blev mycket populära hos allmänheten.

Han hamnade i häktet anklagad för ärekränkning 1669 efter att ha skrivit en bröllopsdikt på spekulation till Conrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparres bröllop. Dikten tog ut svängarna ordentligt och Gyllenstierna tog mycket illa vid sig.

Lasse Johansson liv kom till en tragisk ände den 13 augusti 1674. Under ett bråk på krogen Fimmelstången i Gamla stan blev han nedstucken av en löjtnant vid namn Arvid Storm. Hans ovanliga liv och tragiska öde har gjort honom till en mytisk figur inom den svenska litteraturen. Hans dikter och sånger, med sin vassa humor, sorgliga ton och djupa innehåll, har fortsatt att fascinera och beröra människor i århundraden.

Idag betraktas Lucidor som en viktig föregångare till Bellman och en av de mest betydelsefulla poeterna under 1600-talet. Lasse Lucidor var en banbrytande poet och vissångare som hade en stor inverkan på den svenska poesin och musiken under 1600-talet. Lasse Johanssons dikter var av olika slag, både världsliga och andliga. Hans erotiska dikter följde den tidens konventioner. Hans dryckessånger återspeglade den bullrande och festliga atmosfären på 1600-talets krogar. Lasse Johansson skrev också andliga visor och psalmer som behandlade teman som synd, död och botgöring.

Bild: Konserten av Gerrit van Honthorst (1592–1656), National Gallery of Art, Washington, Public Domain.

Musik: BWV 2020 av bzur, Storyblocks Audio

Lyssna också på Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.