Historia.nu med Urban Lindstedt

Andra världskriget avslutades med de första atombomberna i historien över det japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Men atombomberna hade föregåtts av förödande brandbombningar av Tokyo som dödade 100 000-tals människor.

Det amerikanska bombkriget i Stilla havet mot Japan under andra världskriget utvecklades successivt. Efter att ha erövrat öar som Saipan och Tinian i Marianerna, kunde amerikanerna etablera baser inom räckhåll för Japan. Dessa baser användes för att genomföra massiva bombningar av japanska städer och industriella mål.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är den avslutande andra delen om bombkriget under andra världskriget.

Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv.

Tokyo var ett viktigt mål för bombattackerna på grund av dess roll som politiskt och industriellt centrum. För att försvaga Japans krigsansträngningar och demoralisera befolkningen genomförde amerikanerna en serie brutala brandbombningar över Tokyo. Dessa bombningar var särskilt förödande eftersom staden till stor del var byggd av trä och saknade effektiva brandskyddssystem.

Att amerikanarna den 6 augusti 1945 släpptes atombomben "Little Boy" över Hiroshima berodde på att alla större industristäder redan var sönderbombade. Bomben dödade omedelbart över 70 000 människor och förstörde stora delar av staden. En andra atombomb, "Fat Man", släpptes över Nagasaki den 9 augusti och dödade minst 40 000 människor.

Bombningarna i Hiroshima och Nagasaki bidrog till Japans kapitulation och avslutade andra världskriget. Samtidigt har de också väckt moraliska och etiska frågor om användningen av kärnvapen och civila offer.

Bild: Nedbränd stadsdel i Tokyo efter flyganfallet den 10 mars 1945. Fotograferad av Ishikawa Koyo, Wikipedia, Public Domain.
Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett av andra världskrigets mest framträdande karaktär var terrorbombning av civilbefolkningen med målet att knäcka motståndsviljan. London led svårt under Blitzen och Rotterdam bombades sönder närmast av misstag. Senare i kriget jämnades städer som Hamburg, Berlin, Dresden och Tokyo med marken av enorma bombskvadroner.
Militära teoretiker förstod tidigt att flyget skulle förändra kriget i grunden. Naivt trodde man att enstaka bombanfall skulle kunna knäcka ett lands motståndsvilja – när verkligheten var precis tvärt om. Trots civilbefolkningens lidande under bombanfallen ökade bara motståndet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Bombkriget 1939-45. Detta är del ett av två avsnitt om bombkriget under andra världskriget.

Under andra världskriget genomgick bombkriget en betydande utveckling. Bombplanen kunde bära allt fler och tyngre bomber, nya sikten tillät precisionsbombning, och nya strategier som bombmattor utvecklades.

Det fälldes miljontals bomber över både militära och civila mål. Förlusterna var stora - både bland de nedskjutna bombplanen och de som blev offer för bombraiderna på marken. Trots att bombsiktena förbättrades väsentligt, övergavs målsättningen att precisionsbomba militära mål till förmån för "area bombing", vilken framför allt drabbade civila.

Under andra världskriget blev städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki mål för massiva bombningar. Dessa bombningar ledde till omfattande förstörelse och stora förluster av människoliv.

För de som utsattes för bombanfallen var konsekvenserna ofta katastrofala. Bortsett från de direkta fysiska skadorna och dödsfallen ledde bombningarna till omfattande förstörelse av hem, skolor, sjukhus och annan infrastruktur. Många överlevande led av psykologiskt trauma långt efter krigets slut.
Men även att tjänstgöra ombord på ett bombplan var ett farligt och psykiskt krävande arbete. Förlusterna var stora och många besättningsmän upplevde psykiska trauman som följd av deras erfarenheter.

Bombningarnas effekt på krigets utgång är ett ämne för debatt bland historiker. Vissa menar att de bidrog till att försvaga Tysklands kampvilja och kapacitet att fortsätta kriget, medan andra hävdar att deras effekt var begränsad jämfört med andra faktorer.

Bild: Amerikanska B-17-plan bombar Focke-Wulfs flygplansfabrik i Malbork den 9 oktober 1943. U.S. Office for Emergency Management. Office of War Information, Wikipedia Public Domain.

Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När träldomen avskaffades i Norden säkrades arbetskraften åt godsägare och bönder genom en strikt lagstiftning som tvingade alla som inte hade råd att betala skatt att arbeta för en husbonde. En lagstiftning som infördes på 1200-talet levde i någon mån kvar ända till 1920-talet.

Med tiden skärptes arbetstvånget med hot om hårda straff och tvångsutskrivningar till armén. Legohjon levde i stor utsatthet därför att våld var påbjudet medel i arbetsledning och pigor utsattes för sexuella övergrepp av sina husbönder. Samtidigt var möjligheten att byta husbonde mycket begränsad och möjligheten att själv starta en gård nästan obefintlig.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Andersson, historiker vid Avdelningen för agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han är aktuell med boken Från trälar till tjänstefolk - Legofolk i Sverige 1250-1600.

Träldomen avskaffades på 1300-talet eftersom legofolk eller tjänstefolk var en mer effektiv organisering av arbetet. Redan på 1200-talet infördes legofolksinstitutionen som tvingade fattiga att arbeta för en husbonde. Syftet var att hålla fast fattiga i en arbetsrelation och att legohjon skulle förbli fattiga. Legan, eller lönen, var sällan mer än mat, husrum och kläder. Men arbetskraftsbristen i digerdödens spår drev upp löner, men också lönereglering från statsmakten som gärna gick bönder och godsherrar till mötes.

Under mer än ett halvt årtusende, från tidig medeltid och ända in på 1900-talet, var arbete som legohjon en av de vanligaste sysselsättningarna i Sverige. I de flesta byar i landet fanns såväl år 1300 som år 1800 åtminstone någon dräng eller piga, och detsamma gällde på herrgårdar, vid bruk och i städer. Omyndiga kunde bli legohjon, och även besuttna bönders barn blev legohjon. Vissa legohjon var gifta, och en legoman och hans hustru kunde till och med tänkas arbeta i två olika hushåll.

Vid slutet på 1500-talet arbetade de flesta drängar och pigor på gods eller hos rika bönder - de flesta saknade helt möjligheter att själva bli husbonde.

Bild: Legomannen misshandlas av sin husbonde för att han stulit mat som svinen skulle haft.
Södra Råda gamla kyrka, Fotograf: Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet, [Creative Commons,](https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons) [Attribution 2.5 Generic](https://creativecommons.org/licenses/by/2.5/deed.en)

Musik: Mercy And Forgiveness av Ananta Kongka; Storyblocks audio.

Lyssna också på Trälarnas liv och Tunnes träluppror.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den franska revolutionen är en unik händelse i världshistorien där det rådande statsskicket och feodalismen avskaffades i floder av blod. Usla statsfinanser och skriande orättvisor banade vägen för omvälvningen.

När den franska monarken Ludvig XVI inkallade ständerna för att genomföra skattehöjningar startade kungen en utveckling han inte klarade av att hantera. Ludvig XVI var svag och vankelmodig. En rad händelser och kungens kontakter med fientliga makter ledde till att han avrättades 1793. En tid senare avrättades även hans gemål Marie-Antoinette.

I avsnitt 136 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet som är aktuell med boken Franska revolutionen.

I början av 1793 dömdes så Ludvig XVI, nu ”medborgare Louis Capet”, med knapp majoritet till döden för förräderi och giljotinerades 21 januari. Efter avrättningen utbröt kontrarevolutionära oroligheter på landsbygden som utvecklades till ett inbördeskrig.

Den demokratiska författningen från juni 1793 sattes ur spel och ny lagstiftning stadgade dödstraff för revolutionens fiende. Allt mer radikal lagstiftning infördes och snart inträdde fasen som efteråt kallades skräckväldet när tiotusentals människor avrättades som revolutionens fiende. Revolutionen kom att börja äta sina egna barn i en allt bittrare strid om makten.

Skräckväldet banade sedan vägen för en militärdiktatur och att Napoleon kröntes som kejsare.

Bild: Avrättningen av Ludvig XVI (”Louis Capet”) den 21 januari 1793 på Place de la Révolution i Paris, ett avgörande ögonblick i franska revolutionen som markerade monarkins fall och republikens radikalisering. Gravyr, 1793. Upphovsperson okänd. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det Osmanska rikets mer än 600 år långa historia är tätt sammantvinnat med det kristna Europas historia. De osmanska härskarna betraktade sig själva som de gamla romerska kejsarnas arvtagare. Och både renässansen och reformation påverkades av osmanernas existens.

Det Osmanska riket växte fram ur nomadstammar i Anatolien på 1200-talet. Osmanerna erövrade Bysan år 1453 för att bli ett multietniskt imperium som sträckte sig över flera världsdelar. Riket var som störst när det misslyckades med att erövra Wien 1683. Osmanerna rörde sig från tolerans och integrering av andra folk och religioner till exkludering och folkmord. Från spillrorna ut det Osmanska riket växte dagens Turkiet 1923.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marc David Baer är professor i internationell historia vid London School of Economics and Political Science och en av världens främsta kännare av Osmanska riket. Han är aktuell med boken Osmanska riket.

Osmanska riket, även känt som det Ottomanska riket, var en mäktig islamisk imperium som styrde över stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Mindre Asien. Osmanska riket grundades i västra Anatolien mot slutet av 1200-talet av en stam Oghuz-turkar som skulle bli imperiets aristokrati, kända som Oserna. Dessa förde med sig en stark dynasti, den osmanska dynastin, som var kärnan i den framväxande staten. Osman I, som riket är uppkallat efter, var rikets grundare och första ledare.
En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Osmanska riket var dess kulturella och religiösa mångfald. Riket omfattade människor från olika etniska och religiösa bakgrunder. Sultanerna var toleranta mot olika religioner och tillät sina undersåtar att utöva sin egen tro. Kristna och judar hade sina egna lagar och institutioner och bildade slutna samhällen inom riket.

Osmanska riket hade både fredliga och konfliktfyllda relationer med olika europeiska länder. Å ena sidan var riket en viktig handelspartner och kulturell influens för västeuropeiska länder under renässansen. Å andra sidan var det också en ständig militärhot och orsakade stor oro bland européerna. Rikets expansion och belägringar av europeiska städer som Wien skapade en stark europeisk identitet och en vilja att motstå det osmanska hotet.

Under 1300- och 1400-talen fortsatte det osmanska riket att expandera, och det erövrade stora delar av Anatolien och Balkan. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs år 1453 av sultanen Mehmet II Erövraren, vilket innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia. Denna händelse bekräftade det osmanska rikets status som stormakt.

Rikets absoluta höjdpunkt nåddes under 1500- och 1600-talen under sultanen Suleiman den store. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.
Inom rikets gränser fanns några av dåtidens viktigaste städer, inklusive Mekka, Medina, Jerusalem, Bagdad, Kairo, Alexandria, Damaskus, Aleppo, Beirut, Saloniki, Budapest, Belgrad, Sarajevo och Sofia. Denna stora rikedom bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under senare delen av 1700-talet.

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota det kristna Europa. Belägringen hävdes av en polsk-tysk armé som kom Österrike till undsättning. Detta satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa.

Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv. 17/163), Wikipedia, Public Domain.
Musik: Dreaming Of Paradise av MoodMode, Storyblocks Audio.
Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.